Förord

Denna bok är skriven av den protestantiske franske pastorn och författaren Adolph Monod och utgavs på Per Palmqvists förlag i Stockholm 1859. Mitt exemplar har tillhört Bygdeå Sockenbibliotek och inköptes i Luleå (Tankarnas Trädgård, den gamla Oktoberbokhandeln!) omkring 1990. En pedagogiskt och innehållsligt alldeles utmärkt gammal bok.

Inte minst överraskande och intresseväckande är greppet att låta den romersk-katolske prästen vara bokens "hjälte" i bokens första del (i frågan om Bibelns ursprung), bara för att låta honom, med bibehållen heder och personlig sympati, bli starkt ifrågasatt i bokens andra del (i frågan om Bibelns tolkning och romersk-katolska kyrkans ofelbarhet).

INLEDNING

Första brevet: Lucile till Abbé Favien

Vilken förundran ska det inte väcka hos er att ta emot ett brev från mej? Men hur mycket större ska den inte bli sedan ni läst det! Men jag känner ingen som jag med mer förtroende skulle kunna vända mig till, när det gäller en sak som sedan en tid ständigt sysselsätter mig.

För första gången under mitt liv har jag börjat inse att jag helt och hållet saknar någon bestämd religion, samtidigt som jag känner ett ständigt återkommande behov av att äga en. I likhet med alla andra, eller åtminstone de flesta kvinnor, har det även för mig funnits ögonblick av en slags religiös sinnesstämning vid den ålder då hjärtat känner ett behov av att älska, och hänger sig åt Gud i brist på något annat föremål. Men detta har bara varit hastigt övergående. Snart nog upptogs mitt sinne uteslutande av mina nöjen, av den lilla framgång jag möjligen hade i nöjeslivet, och längre fram av min böjelse för Herr de Lassalle. Kort sagt: detta livets plikter, make, barn och världsliga bestyr tog helt och hållet mitt sinne och mina tankar i anspråk. Och om jag än genom de besök som jag bara av gammal vana gjorde i kyrkan, och genom att delta i mässan, någon gång påmindes om Guds existens, så måste jag ändå bekänna att jag däremellan aldrig ägnade honom en enda tanke. Såsom ni vet, herr Abbé, bekymrar sig min man aldrig om vad jag tänker eller gör i andliga saker. Har jag varit likgiltig i detta avseende, så är däremot han utan något enda slags tro.

Ni vet sannolikt inte att jag är född protestant. De har nästan fallit till och med mig själv ur minnet. Min födelse kostade min mor livet, och min far dog innan jag fyllt tolv år. När jag sedan gifte mig, ägde jag endast avlägsna släktingar kvar i livet; frivilligt och utan att lägga någon särskild vikt vid det, slöt jag mig till den religion som min släkt bekände sig till, och i den är mina barn uppfostrade. Men slutligen - jag kan inte uttala det utan att skämmas - kom jag därhän, att inte bekänna mig till något kyrkosamfund alls.

En tillfällighet, som måste synas er nästan barnslig, förde mig på andra tankar. Sistlidna Allhelgonadag var vädret särskilt vackert, vi gick ut för att njuta av lantluften, och kom på hemvägen rätt förbi kyrkogården. Samtalet förlorade för några ögonblick sin vanliga ytlighet och innehållslöshet, och vände sig under några minuter omkring döden och de dödas begravning. Men, sa jag, när jag är död, var ska väl jag begravas? Protestant är jag till födelsen, av omständigheterna har jag blivit katolik, men tillhör i själva verket inte någon av dessa kyrkor, och tar aldrig emot nattvarden. Vilken av dessa kyrkor ska då min döda kropp tillhöra? Herr Abbé, ni må tänka vad ni vill om mig, men sedan dess har denna fråga aldrig velat lämna mig, utan förföljer mig ständigt, och har liksom tvingat mig att om än ofullkomligt försöka fästa tankarna på allvar vid det som innefattas i ordet religion. Jag hade börjat med att endast känna en viss omsorg för min kropp, och fortsatt med att oroa mig för själen. Jag vill komma till klarhet över vad jag är. Eller rättare sagt: jag vill någon gång bli en verklig katolik, och ser inget skäl varför jag skulle återgå till mina föräldrars tro.

Om det är likgiltigt vilken bekännelse av dessa båda man tillhör, så förblir jag hellre kvar i den jag nu räknar mig till, eller den man i varje fall tror att jag omfattar. Jag kan bli katolik utan att väcka något slags uppseende, men kan däremot inte övergå till protestantismen utan att väcka förargelse. Dessutom vore det mig i hög grad motbjudande att i denna sak skilja mig från make och barn, och jag skulle försaka allt annat hellre än att framkalla någon splittring inom min familj. Dessutom finns det så mycket annat som drar mig till den katolska tron. Anse dock inte denna bekännelse, herr Abbé, som något smicker: jag skulle säga detsamma till vilken, även protestantisk, kyrkas tjänare som helst. Bortsett från möjligen medfödda fördomar kan jag inte undgå att i er tro igenfinna ett visst århundradenas anseende, som saknas hos protestantismen; den är vitt utbredd, väl ordnad och har gamla anor. Även dess högtidliga ceremonier och dess härliga tempelbyggnader kan inte annat än utöva en stark dragning. Jag känner likväl ett stort behov att bättre lära känna en trosbekännelse, som jag önskar kunna omfatta helt och hållet, och i brist på annat har jag börjat läsa "En kristens vägledning", en bok som jag använt i kyrkan, fast utan att, annat än undantagsvis, tänka på vad jag läste.

En sak i denna bok har emellertid på det högsta förundrat mig, och det är de stycken ur den heliga Skrift som jag där finner åberopade. Antingen är Bibeln den gemensamma grunden för såväl den enda som den andra religionsbekännelsen, och jag kan då ej göra något orätt i att läsa den, varken från katolsk eller protestantisk synpunkt, eller också ligger någon särskild kraft förborgad i dessa utdrag, genom vilka denna del av boken utmärker sig framför alla de andra. Det övriga av boken har jag läst med glädje och uppbyggelse, men evangelierna och epistlarna har jag läst och läst om igen utan att tröttna, och erfar av dem i mitt sinne ett sådant intryck, att jag ej ens själv förmår göra det klart för mig, utan ber er, herr Abbé, att vara mig behjälplig med detta.

Å ena sidan - jag kan inte underlåta att säga er det - syns mig de utdrag ur Bibeln som jag läst i "Vägledningen" bära omisskännliga tecken på renhet, sanning och tillförlitlighet, varigenom jag känner mig övertygad om att den måste vara skriven under gudomlig ingivelse. Men å andra sidan - jag måste bekänna det - förekommer där en sådan mängd sällsamma saker, så rakt motsatta alla antagna åsikter och meningar, att jag svårligen kan föreställa mig att de är sanna, eller att Gud skulle ha gått tillväga på det sättet. Tro mig, herr Abbé, om jag nu ska säga er allt: jag kan omöjligen fatta att Gud någonsin talat omedelbart till människorna. En uppenbarelse, profeter, underverk - - - förlåte mig min uppriktighet, men det syns mig varken möjligt eller troligt att sakerna gått till så, och även om jag är långt ifrån att instämma i min mans fritänkeri, kan jag inte förneka att hans skäl och bevis ibland gör stort intryck på mig.

Men vad tänker ni själv i dessa ämnen? Är dessa underbara berättelser verkligen sanna? Ni tror dem; därpå kan jag inte tvivla, för jag känner er uppriktiga karaktär. En man sådan som ni hänger sig inte åt en sak utan att först ha fått övertygande bevis på dess sanning. Men vilka är då dessa bevis? Är de sådana att även jag skulle kunna bli övertygad av dem? Mitt sinne är såsom ni ser inte fullt öppet för tron, men inte heller alldeles stängt. Hur det nu än må förhålla sej med det, så är jag inte böjd för att göra en sak enbart till hälften, utan sedan jag nu en gång börjat forska och undersöka, vill jag också ha saken klar och tydlig för mitt hjärta.

Kanske undrar ni över varför jag inte vänder mig till pastorn i min församling. Han är visserligen en ganska bra människa, men ändå inget annat än en av dessa oerfarna själasörjare som nuförtiden sänds ut i församlingarna, utan att äga mer vetande än de inhämtat på seminariet. Jag är nu i behov av någon som inger förtroende, och vars erfarenhet i andliga frågor jag kan förlita mig på. Om ni gör er besvär att svara mig, så glöm för all del inte, det ber jag er om, att jag varken är något stort snille eller har något omätligt förråd av vetande. Tala till mig så enkelt som möjligt, och lägg fram sådana skäl som ligger inom området för min förmåga att fatta.

Andra brevet: Abbé Favien till Lucile

Göra mig besvär att svara er! Säg inte så. Det brev som ni haft godheten att skriva till mig är det angenämaste och kärkomnaste som jag någonsin kunnat ta emot. Vad kan väl vara mer glädjande för en Kristi tjänare, än att se en människa söka sanningen med så mycken uppriktighet och värme som ni? Och vad skulle väl kunna överensstämma mer med såväl mina önskningar som min plikt, än att ledsaga er under detta sökande! Min förmåga kan visserligen vara ringa, men mitt nit, min iver ska vara så mycket större.

Gud själv har börjat ge er något av sitt ljus. Han skall också fullfölja sitt verk, det kan ni vara övertygad om. Sant är att ni tar en annan väg än den som troende människor vanligen brukar följa. Oftast börjar man med att tro på kyrkan, och sedan på den lära som kyrkan förkunnar; man tror på den heliga Skrift om vars gudomliga ursprung denna kyrka försäkrar oss. Ni däremot tycks vilja gå från Bibeln till kyrkan. Detta skulle ej kunna annat än inge mig viss oro, om jag inte vore övertygad om att det inte ska dröja länge innan ni beträder den vanliga vägen, som också utan gensägelse är både den enklaste och den säkraste. Ni ska snart inse att det inte finns något varaktigt lugn eller säkerhet för andra än dem som helt och hållet kastar sig i kyrkans armar, liksom barnet i moderns, och av henne låter sig föras till Gud. Bönen, erfarenheterna, kännedomen av ert eget hjärta, ja, till och med de svårigheter som redan nu ställer sig i vägen för ert sökande efter sanningen, allt detta ska mycket lättare än mina ord lära er inse sanningen av det här, och på så sätt ska ert sinne så småningom bli frigjort från den återstod av protestantism, som kommit er att vända upp och ner på den ordning som ni bort följa vid er omvändelse.

Ni ber mig framhålla de skäl som bevisar vår heliga religions gudomliga ursprung. Detta skulle vara mycket lätt, eller rättare sagt överflödigt, om ni hade följt den ordning som jag nyss angav, och om ni från början hade insett nödvändigheten av att i allt underkasta er kyrkans avgörande. Då skulle jag ha kunnat sammanfatta allt i dessa få ord: Bibeln är en bok, skriven under gudomlig ingivelse, för så uppfattar kyrkan den, och hon kan inte vilseleda oss. Men på den punkt där ni nu står, inser jag väl att detta svar inte kan tillfredsställa er. Jag ska således försöka lämna ett svar som mer överensstämmer med ert nuvarande behov, för att inte ge er anledning att tyda min tystnad som ett försök att undvika besvarandet av era frågor. Måtte Gud bevara mig från att göra eller säga något, som kunde nedsätta den trosbekännelse i vilken ni har blivit född!

Men, min vän, de saker som ni har frågat mig till råds om är alltför viktiga att avhandlas i ettt brev. Jag skulle mycket lättare kunna förklara dem vid ett personligt sammanträffande med er, och ni själv skulle då även mer obehindrat kunna framställa era betänkligheter och tvivel. Jag måste i nästa vecka göra en resa. Tiden tillåter mig inte att göra något uppehåll på bortvägen, men på hemresan ska jag ha äran att besöka er, och vi kan då få tid att behandla det ämne som så livligt och med så stort skäl sysselsätter er.

FÖRSTA AVDELNINGEN: Samtal om Bibelns ursprung

Första samtalet

Abbén: Ni ser mig nu beredd att fullgöra mitt löfte.

Lucile: Välkommen, herr Abbé! Jag är verkligen mycket otålig att få höra er!

Herr de Lassalle: Ni är upptagna av ett enskilt samtal, och då är det väl bäst att jag avlägsnar mig.

Lucile: Nej min vän, du stör oss på inget sätt. Du vet att jag vill sysselsätta mig med andliga saker. Herr Abbén har godhetsfullt uppfyllt sitt löfte, och kommit hit för att undanröja tvivel som jag underställt hans beprövande. Du är minte mindre än jag i behov av hans upplysningar, och vem vet: den av oss båda som snabbast kommer till tro kan kanske vara den man minst anar...

Lassalle: Nej, mitt barn. Herr Abbén bör visserligen inte betvivla att jag alltid har ett stort nöje av att höra honom, men för din egen skull syns det migbättre att jag lämnar er. Du känner mitt tvivlande sinne. Fruktan att på något sätt inverka störande på din övertygelse skulle plåga mig, och möjligen hindra mej att med tillräcklig frihet uttala vad jag tänker under ett samtal som går på djupet. Men jag är inte rädd att inlåta mig på det.

Abbén: Religionen är ännu mindre rädd för samtal, min vän. En sådan undersökning av skälen för och emot är en fördel, jag borde säga en rättvisa, som den ständigt begär, men som sällan beviljas. Stanna kvar, jag ber er om det, och gör mig det nöjet att oförbehållsamt uttala era åsikter! Efter det som ni nyss yttrade är er närvaro mer än nödvändig, för att jag ska kunna övertyga er hustru i grund om giltigheten av de skäl och bevis jag tänker lägga fram. Hennes inkast skulle jag troligen lätt kunna besvara; men hon kunde då också föreställa sig att jag i strid med er skulle ha kommit till korta.

Lassalle: Nå, eftersom ni vill, så ska jag stanna kvar. Men jag gör er ansvarig för följderna. Ni får inte misstycka om jag talar "med en soldats frimodighet, som ej vet att förblommera sanningen."

Abbén: Nej, tvärtom överensstämmer detta precis med min önskan, och jag ska föregå er med gott exempel. Vi ska tala sansat, men ändå inte så att sanningen får stå tillbaka.

Lassalle: Nåväl, herr Abbé, för att genast komma till fakta, så får jag till en början bekänna att jag är en av Rosseaus lärjunga. Voltaire och hans skola anstår mig inte; han är alltför ytlig för att kunna tillfredsställa en tänkande människa, och alltför elak för att behaga en god. Min trosbekännelse är den som uttalas av Rosseaus "Vicaire Savoyard". Se där något djupt, grundligt och vältaligt; där finner jag sammanfattningen av allt förnuftigt och sant. Jag tror på en Gud och på ett liv efter detta, men på en uppenbarelse tror jag inte.

Abbén: Och, min vän, om jag skulle åberopa någon jordisk mästare, så kallar jag honom Pascal. Jag kan inte föreställa mig annat än att ni medger, att han inte står efter någon i verklig vältalighet, och vad bevisningsförmåga och karaktär beträffar står han inte under Rosseau, är det inte så? Men vi vill vända oss från personerna, och i stället undersöka vad det är som hindrar er från att tro på en uppenbarelse.

Lassalle: Skälen till att jag inte kan tro på en sådan är många, och jag har flera hundra mot vart och ett av dem som ni kan hålla fram till dess försvar. Se här det första som faller mig i sinnet: Det finns lika många religioner som det finns folkslag i världen, var och en med anspråk på att grunda sig på gudomlig uppenbarelse. Varje nation har sin, som den påstår vara given omedelbart av Gud, äga ovedersägliga kännetecken på sitt gudomliga ursprung och ha sina underverk, sina profeter. Att nu tro dem alla är omöjligt, eftersom de står i strid med och förkättrar varann. Men vilken av dem är den rätta? Att ta den ena för god och förkasta den andra - förlåt mig min uppriktighet - skulle inte detta förråda en uppenbar partiskhet? Jag är mer konsekvent - jag förkastar dem alla.

Abbén: Er uppriktighet misshagar mig på inget sätt, men däremot tycks mig er logik misslyckad. Det må finnas hur många olika religioner som helst, med orätt tillägnande sig ett gudomligt ursprung, så är ändå det ingalunda något bevis för att en sann och verklig uppenbarelse inte skulle finnas. Skulle domstolen, bara för att det finns tjugotre personer som gör anspråket på arvet efter er släkting, herr dr. de Lacombe, fälla det utslaget att ingen laglig arvinge finns, och skulle väl ni tillsammans med alla andra avstå från era anspråk, utan att först ha granskat domstolförhandlingarna?

Så många avvisade anspråk tycks mig tvärtom göra det troligt, att någon rättmätig arvinge måste finnas. Lögnen äger ingen förmåga att av egen kraft hålla sig uppe; den kan inte ha någon framgång om den inte till en viss grad tar sanningen till hjälp, och på så vis kan innästla sig i det allmänna tänkesättet. Dessa tjugotre medsökande till arvet hade aldrig kommit på den tanken att försöka göra sina påstådda rättigheter gällande, om inte era oförtydbara anspråk hade väckt deras uppmärksamhet på att det fanns ett arv att söka. Man skulle aldrig ha kommit på tanken att slå falskt mynt, såvida det inte hade funnits äkta sådant. Och orsaken till att kvacksalvare har sådan framgång hos allmänheten är ingen annan än den att det finns verkliga läkare och läkemedel. Ni inser vart jag syftar. Om Gud inte hade talat till och uppenbarat sig för människorna, och om han inte hade gjort detta allt ifrån världens skapelse, så hade det som Rousseau kallar "uppenbarelsens fantasi " aldrig sett dagsljuset. Och således - istället för att av de många falska religioner som påstår sig vara gudomlig uppenbarelse dra den slutsatsen att någon sann religion inte finns, så måste man vända om saken och säga, att just därför att det finns en sann och verklig religion har så många falska och osanna uppstått.

Lassalle: Detta sätt att se saken är något alldeles nytt för mig. Nog skulle jag kunna finna något svar på det, men det syns mig ändå inte vara nödvändigt. För hur det nu än må vara, så räcker det att det finns en sådan mängd falska uppenbarelser att man snart sagt inte vet vart man ska vända sig. Och om det nu verkligen skulle finnas en sann uppenbarelse, vilket jag likväl inte tror, så är det ju alldeles omöjligt att ursklja den i denna villervalla.

Abbén: Alldeles inte så omöjligt som ni föreställer er. Man gör i allmänhet mycket buller av de falska religionsbekännelserna för att därigenom sätta den enda sanna i vanrykte. Men få är de religionsbekännelser som, på samma grund och på samma oomkullstötliga grund som den kristna, kan tillägna sig ett gudomligt ursprung; eller med andra ord, få är de bekännelser som kan framvisa en urkund sådan som Bibeln, vilkens författare är fullt kända, och som de kan uppge såsom skriven under gudomlig ingivelse. Vi kan ju också i det hela inte sysselsätta oss med andra än sådana! Det vore ett fruktlöst arbete att offra tid och möda på sådana, såväl skriftlärare som av dem författade urkunder, som förlorar sig ända bort i forntidens mörker, eller att framkomma med påståenden som inte stödjer sig på något skrivet vittnesbörd; ty just deras otydlighet och de fragment av dessa urkunder, samt oftast deras mer än obevisade tillvaro, gör det möjligt att med dem bevisa idag ett, imorgon ett annat. Vi måste ha någon fast utgångspunkt för vårt samtal, försåvitt det ska kunna lända till någon nytta; och med någon skymt av rimlighet ska ni därför aldrig kunna ställa den kristna religionen i jämnbredd med de sibyllinska oraklen eller med Hermes Trismegistos´ föreläsningar.

Lassalle: Nå väl! Låt oss då stanna vid de uppenbarelser som stödjer sig på sådana urkunder som ni godkänner. Till sådana får vi väl ändå räkna den kristna religionen, Moses, Muhammeds, Zarathustras, Sankoniatons, Konfucius´, Brahmas, Odens m.fl.

Abbén: Nej, alldeles inte. Ni talar samma tungomål som förflutna seklets (1700-talets) filosofer, som aldrig var särskilt nogräknade i sina påståenden. Om jag undantar Moses, Kristus och Muhammed, så vilar de alla på en mer eller mindre falsk grund. Alla de andra, av dem ni nyss uppräknat, har antingen en obevisad och högst osäker tillvaro, eller också utger de sig alldeles inte för att äga gudomligt ursprung. En sak är om hos dem finns utkastat ett eller annat ord om himmelskt ursprung, ett annat om de, i likhet med Bibeln eller Koranen, anger sej vara skrivna under gudomlig ingivelse. Ni talar om Zarathustra. Men om inte traditionen i avseende på denne vore så dunkel, att den uppräknar ända till sex olika personer med hans namn; om inte Zendavestas verklighet vore så omtvistad och motsagd som den i själva verket är, så borde denna urkund snarare anses som en teologisk, en filosofisk eller allt möjligt annat innehållande avhandling, än såsom en skrift med anspråk på gudomlig uppenbarelse. Dess författare är mindre en falsk profet än en lagstiftare, en egenskap som också tilläggs honom av Anquetil du Perron, och han kan närmast jämföras med Solon eller Lykurgus, som visserligen åberopade sig på sina gudars godkännande av sin lagstiftning, men därför inte utgav sig för att vara några profeter. Vad Konfucius beträffar, så är han så långt ifrån att tillskriva sej egenskapen av profet, att man tvärtom hos honom aldrig finner ens den ringaste häntydning på en Gud eller ett liv efter detta. Av Sankoniaton äger vi endast ett mer än tvetydigt fragment, vilket vi också endast har i fjärde hand; det har kommit till oss genom de gamla kyrkofäderna, som har det från Porfyrios (en avgjord motståndare till kristendomen), som åter hade det av Filon från Byblos, som funnit det hos en fenicisk skriftställare. Hinduerna har, det är sant, urkunder som de tillägger gudomlig uppenbarelse; men dessa urkunder äger inget som skulle kunna bekräfta ett sådant påstående, ty den ogenomträngligaste hemlighetsslöja vilar över deras tillkomst. Nej låt oss, om ni så vill, tala om sådant som är verkligt och ligger inom det fattligas område. Jag känner inga andra än Moses, Kristi och Muhammeds religioner, som gör anspråk på gudomlig ingivelse hos dem som författat deras urkunder. Och detta gör de - märk väl - av alldeles samma grund: ty Kristus åberopar sig på Moses och Muhammed påstår att han stöder sig på dessa båda andra. Gamla Testamentet, den äldsta av alla urkunder, bär omisskännliga tecken på gudomlig ingivelse; från denna gemensamma källan härstammar alla de sanna eller falska uppenbarelser som vunnit insteg och förtroende i världen, och av vilka det endast för de tre ovannämnda är möjligt eller nödvändigt att bevisa sina rättigheter.

Lassalle: Likväl är det av nöden att undersöka och med varandra jämföra dessa tre religionsbekännelser och deras urkunder. Men hur många människor finns väl som är mäktiga en sådan undersökning?

Abbén: Svårigheterna är ingalunda oövervinnerliga, och kan dessutom betydligt förminskas. Den judiska och den kristna religionsbekännelsen överensstämmer däri, att om den senare är av Gud så är den förra det även, i det den kristna överallt hänvisar på och åberopar den judiska. Däremot är den kristna religionen så rakt stridande mot den muhammedanska, att om den förra är av gudomligt ursprung så kan den senare omöjligt vara det. Se här ett fullt bevisande skäl, alla andra att förtiga: Om Jesus Kristus, såsom evangelierna påstår, är sann Gud, så kan Muhammed omöjligen vara en större profet än Kristus, vartill dock Koranen vill göra honom, utan att evangelium måste helt och hållet förkastas eller förvrängas. Är nu Kristus verkligen Gud, så kan vi också börja granskningen av den religion, vars grundläggare han är. Återfinner vi hos honom ett gudomligt ursprung, så har vi med detsamma funnit alla bevis för Moses och mot Muhammed; men i motsatt fall måste vi anställa en undersökning med först den ena, sedan den andra av de båda övriga. Denna ordning bör så mycket hellre vinna ert bifall, som ni väl inte kan neka, att inte den kristna religionen är den av de tre som har det mesta för sig. På detta sätt blir gången av vårt samtal minst invecklad, ty vi kommer inte att vidröra mer än den ena av dessa olika religioner, och detta den vars urkunder ej sträcker sej längre tillbaka än till en känd tid. Ni ser nu hur haltlösa Rousseaus påståenden är, att man omöjligen skulle kunna företaga en undersökning sådan som den vi nu är sysselsatta med - de innehåller en sådan slags vältalighet som endast är sej själv till förtret. Men så är det också en sofists vältalighet.

Lucile: Mig tycks, min vän, såsom kunde du inte vägra att villfara herr Abbéns önskan. Vi vinner alla på att noga bestämma föremålet för vårt samtal.

Lassalle: För en stund ska jag låta er, herr Abbé, föra mig varthän ni behagar. Men låt oss nu börja med den kristna religionen, utan hinder för de andra. Jag förnekar alldeles inte att i evangeliet, och isynnerhet när det gäller det sedelärande innehållet, och i dess stiftares karaktär, finns många märkvärdigt snillrika drag, på vilka jag också emellanåt känt en hemlig önskan att kunna tro. Men å andra sidan innehåller denna samma religionsbekännelse alltför många otroliga saker, som jag varken kan erkänna som sanna eller ens förstå. Jag instämmer hellre med min favoritförfattare, då han säger: "Om jag å ena sidan ser den stödja sig på skäl, som ej kan motsägas, så ser jag å andra sidan att mot den sådana inkast kan göras som inte kan bestridas. Det finns så många skäl både för och emot, att jag, oviss till vilken sida jag bör sluta mig, varken erkänner eller förkastar dem. 'In dubio abstine', heter det; därför avhåller jag mig från det ena såväl som det andra."

Abbén: Detta låter sig inte göra i en sak som denna. Evangelium strider i mycket mot det allmänna tycket; i och med att ni stannar i ovisshet följer ni detta allmänna tycke och förkastar evangelium. Pascals yttrande då han talar om Guds tillvaro: "att inte vilja våga ett vad på att en Gud finns, det är att slå vad om att han inte existerar", det yttrandet finner en ännu sannare tillämpning på den kristna religionen: att inte bestämma sig för den är detsamma som att bestämma sig mot den. "Den som inte är med mig är mot mig", säger Kristus.

Lassalle: Det kan väl så vara, men inte är det mitt fel att kristendomen inte överensstämmer med mitt förnuft, utan tvärtom stöter det.

Abbén: Genom vad och på vilket sätt?

Lassalle: Ack - i så många avseenden! Till exempel att Gud skulle ha antagit människonatur, att Kristus skulle vara född av en jungfru, att den oskyldige skulle lida för den skyldiga, o.s.v. och att man måste tro detta allt, antingen man vill eller ej, vid straff av att pinas i helvetets lågor, och detta för ej mindre än hela evigheten!

Abbén: Förlåt mig, min vän, vi måste gå i ordning med frågorna. Ni tycker er hos den kristna läran finna åtskilligt, som väcker er förundran, ja, synes er anstötligt; detta kan jag fatta. Men se här en punkt, som vi framför allt annat måste hava klar för oss: Är evangelium av gudomligt ursprung, eller är det icke? När vi blott en gång kommit till den övertygelsen att Gud verkligen har talat, så tror jag ej att ni skall vägra att lyssna till det, som han sagt, det må överensstämma eller ej med de föreställningar, som vi gjort oss. Ty hur det nu än må vara, så känner Gud oss bättre än vi själva, och det kan ej vara nedsättande för vårt förnuft att underordna det hans, som har skapat det. Ni lär er lilla Teophil, att det är jorden, som rör sig kring solen, och ej tvärtom. Detta är naturligtvis stridande mot det begrepp, som hans unga sinne gjort sig om saken, och mot det vittnesbörd, som hans egna ögon dagligen avlägger. Men han tror det icke destomindre, därför att det är ni, som sagt det. Gör han väl orätt häruti?

Lassalle: Nej, visst icke, men så bör han väl också sätta större förtroende till mitt omdöme än till sitt eget. Han kan ju vara säker och fullt viss på, att det är hans far, som sagt honom det; jag däremot kan ej vara övertygad och förvissad om, att det är Gud, som talat till mig i evangelium. Det är detta första steget, som är så svårt, snart sagt omöjligt, att taga. Och på vad sätt skall jag väl kunna bli övertygad och fullt förvissad? Måste ej det ske med tillhjälp av mitt förnuft?

Abbén: Utan tvivel!

Lassalle: Men om de lärdomar, som evangelium innehåller, är lika stötande för mitt förnuft som bevisen på dess gudomliga ursprung tillfredsställande, vad är då att göra? Under sådana förhållanden måste mitt förnuft missta sig i ena eller andra avseendet; och månne jag ej skulle kunna ha lika stort skäl att misstro det, när det prövar bevisen, som när det undersöker läran?

Abbén: Nej, min vän; att pröva bevisen, och att bedöma läran, är tvenne alldeles olika saker. Tillåt mig att fullfölja min liknelse. Om det är lika stötande för Teophils förnuft att höra sägas att jorden rör sig, som han är övertygad om att det är hans far som säger honom det, vad har han då att göra? Enligt era åsikter skulle han då lika väl kunna tvivla på att det är hans far som sagt honom det, som medge att jorden rör sig kring solen.

Lassalle: Ni skämtar, herr Abbé. Han behöver ju ej mer än begagna sina ögon för att igenkänna sin fader, då det däremot för att utforska stjärnornas gång fordras ett omdöme som han saknar och observationer som han ej kan göra. Theophil vet väl att göra denna åtskillnad, hur ung han än är.

Abbén: Rätt sagt! Jag säger även: "Ex ore tuo te judicabo", det är: jag skall beslå er med era egna ord. För att pröva bevisen, och för att veta vilka underverk som blivit gjorda, eller vilka profetior som gått i fullbordan, fordras inga andra forskningar än dem förnuftet förmår anställa. Men för att bedöma läran, för att veta vem Gud är, och för att lära känna hans natur, hans vilja, hans befallningar, fordras ett sådant ljus, en sådan upplysning, som förnuftet ej äger. Förmågan att undersöka huruvida Bibeln är av Gud eller av människor, det är, förlåt mig detta uttryck, någonting jordiskt, som faller inom den mänskliga förmågans område. Men att Gud har de eller de egenskaperna, de eller de fordringarna, den eller den avsikten, det är någonting överjordiskt, och till utforskandet härav fordras sådana krafter som ej står människan till buds.

Lassalle: Ursäkta mig, men måhända förstår jag er ej riktigt; ni synes mig komma i motsägelse med er själv. Jag återkommer ständigt till detta så enkla dilemma: - antingen äger förnuftet förmågan att leda oss, eller äger det den icke. I förra fallet har det intet behov av någon uppenbarelse, och i det senare kan det ej styrka och bevisa evangelii rättigheter.

Abbén: Där har vi några av dessa allmänna, och som man föreställer sej oomkullkastliga, satser, med vilka man blott intrasslar frågorna, allt under det man inbillar sig belysa och utreda dem. Faktiskt är, att förnuftet kan leda oss i vissa saker, men ej kan det i andra. Det kan vägleda oss i sådant, som vilar på en redan gjord erfarenhet eller beror på iakttagelser; och detta är nog för bekräftandet av evangelii riktighet. Däremot har vi av förnuftet ingen hjälp i det som rör Gud; och detta är nog för att göra en uppenbarelse nödvändig och av behovet påkallad. Det förhåller sig härmed alldeles på samma sätt som med er Theophil, som väl vet och inser att det är hans fader som talar till honom, men likväl ej förmår förklara stjärnornas gång. Låtom oss taga en annan liknelse, som bättre lämpar sig för denna del av vårt ämne. En blind kan ej på egen hand finna rätta vägen, men urskiljer dock ganska väl om dens röst, som erbjuder honom sin hjälp, är en väns eller ej. Han är hjälplös i det förra avseendet, eftersom han är i saknad av förmågan att se; men i det senare är han det ej, ty han äger hörselförmågan i behåll. Häri ligger ingen motsägelse. Jag gör mig ej heller, min vän, förfallen till motsägelse med mig själv, när jag begagnar mig av den förmåga som finns nedlagd i mitt förstånd, att undersöka huruvida evangelii röst i själva verket också är Guds, och när jag, låtande leda mig av denna himmelska röst, sedan ersätter denna bristande förmåga hos dem som ej äger densamma. Misstrogen ända till dess jag hade undersökt och forskat, är jag det ej numera, utan tvärtom full av förtröstan och förtroende; ty mitt inskränkta förstånd har ingalunda mindre behov av det gudomliga ljuset än den blinde av sin väns ögon. Förnuftet, säger Augustinus, skulle aldrig underkasta sig, om det ej ägde förmågan att inse, att omständigheter och förhållanden finns, under vilka det måste böja sig. Det är därför i sin ordning att det underkastar sig, när det inser att det måste och bör göra det, och att det icke underkastar sig, när det ser sig ej ha skäl att göra det. Likväl är det högst av nöden att ta sig tillvara, att man ej faller i något självbedrägeri.

Lucile: Se där, min vän, en ganska enkel förklaring, på vilken jag aldrig kommit att tänka, och som kullkastar en god del av din Vicaires inkast.

Lassalle: Jag motsäger intet av allt det där; men betvivlar dock att vi därmed hunnit långt. Det återstår att undersöka huruvida vårt förnuft i själva verket förmår bevisa evangelii rättigheter. Bevisen för uppenbarelsen är och måste vara övernaturliga; men vårt förnuft, som är att räkna till naturens rike här ner, kan alldeles icke fatta det övernaturliga. Ni har sagt att den undersökning vi nu förehar ej är annat än någonting jordiskt. Må vara, om än jag ej förstår det: vad kan väl i fullare mån anses tillhöra himlen än underverken?

Abbén: Underverken utgår från himlen, det är sant; men de verkställs likväl här nere på jorden. Det är i denna mening som jag kallat undersökningen av dem någonting jordiskt, i motsats till de gudomliga avsikter och beslut som människan varken kan se eller lära känna utom genom en uppenbarelse. Underverket har själv intet behov av uppenbarelse; det är endast ett bevis för uppenbarelsen. Det ser stundom ut att vara endast och allenast en naturhändelse, och såsom sådant förklaras det också ofta av dem som till detsamma varit åsyna vittnen. Är Kristus uppstånden från de döda, eller är han det icke? Se där en historisk fråga, som det mänskliga förnuftet kan avgöra lika väl som denna: Blev Caesar mördad i romerska senaten eller ej? Den enda skillnad som bör göras mellan ett underverk och en naturhändelse är, att man i avseende på det förra skäligen kan fordra kraftigare bevis än i avseende på den senare, eftersom det i allmänhet är svårare att tro, och dessutom är till sina följder viktigare. Men har det en gång blivit väl bevisat, så måste vårt förnuft, som nogsamt inser att den mänskliga förmågan är för ringa att kunna åstadkomma så beskaffade saker, nödvändigt dra den slutsatsen att Gud haft sin hand med däruti, och att en religion som beledsagas av sådana tecken måste vara utgången från honom.

Lassalle: Må vara, försåvitt jag med egna ögon sett underverket. Men olyckan är att jag ej gjort det, utan endast hört det berättelsevis av andra, som sålunda är vittnen jag aldrig sökt. Dessa Rousseaus ord rinner mig ständigt i minnet: "Hur många människor står ej emellan Gud och mig!"

Abbén: Det vill säga att ni, för att kunna fritt förkasta underverken, ej godkänner de bevis som åsyna vittnen erbjuder, det enda sätt på vilka de kan styrkas. Men hur tänker ni er saken? Om ni ej sätter tro till annat än det som ni sett med egna ögon, varthän kommer ni väl då? Hur mycket finns ej som ni endast kan känna genom andras vittnesbörd och intyg, och på vars verklighet vi likväl ej i ringaste mån tvivlar. Vilka andra bevis äger ni väl på Amerikas tillvaro, eller på sannfärdigheten av Alexanders historia? Har ni väl någonsin betvivlat det ena eller andra? Tro blott på Jesu Kristi uppståndelse alldeles så, som ni tror på Amerikas eller Alexanders tillvaro, och jag ska vara nöjd. Antag att i detta nu en verklig profet uppstod, som offentligen och överallt här i landet gjorde det ena underverket efter det andra; skulle ni väl vilja påstå, att för honom funnes intet sätt, på vilket han fullt övertygande kunde bevisa och bestyrka att underverken verkligen blivit gjorda, och sålunda de tvivel besegras och undanröjas, som möjligen kunde uppstå hos andra nationer eller kommande släkten, som ej med egna ögon sett dessa underverk? Låt oss tala uppriktigt. Egentligen gäller era tvivel långt mindre bevisen för att underverken blivit gjorda, än möjligheten av att underverk kunnat göras. Om ni ej hade varit intagen av den förut fattade meningen, att ett underverk i sig själv är omöjligt, så skulle ni snart nog finna att det verkligen gives vittnesbörd som är tillfyllestgörande för bevisandet av att underverk blivit gjorda, och att så beskaffade vittnesbörd kan åberopas även för de underverk som beskrivs i evangelium.

Lassalle: Jag kan ej hjälpa det; men underverken har alltid stött mig för huvudet och syns mig omöjliga. Jag finner dem under deras värdighet, som man tillskriver dem. Den naturens härliga ordning som underverket berömmer sig av att rubba, är just det vari Guds storhet som bäst uppenbarar sig och som utgör hans ära. Icke kan han upphöja ett av sina verk utan att skada ett annat.

Abbén: Om det verkligen förhöll sig så, att den fysiska världsordningen vore den skönaste av Guds skapelser, så kan jag ej fatta varför hans ära skulle lida av att denna ordning för ett ögonblick rubbades. Denna rubbning skulle ej endast i ett klarare ljus framställa skapelsens vanliga, harmoniska ordning, utan man skulle även däri finna ett osvikligt bevis på att Gud är världarnas Skapare och Herre. Det är inte fråga om det skapades ära, utan om Skaparens. Och vad skulle ni väl säga, om en tid komme, då himlar och jord blev brinnande och förtärdes med allt vad i dem finns, för att lämna rum åt nya himlar och en ny jord. En sådan tid skall komma, och ni kan vara fullkomligt övertygad, att detta under över alla under ej ens i ringaste mån skall träda Guds ära för när. Ett stort misstag är det likväl, att anse denna fysiska värld vara det härligaste av hans verk. Det härligaste av Guds verk är andens värld, den översinnliga världen. Säkerligen instämmer även ni i denna Pascals sköna tanke: "Alla kroppar, firmamentet, stjärnorna, jorden och den vida omätliga rymden gå på intet sätt upp emot andens värld; ty anden känner och genomtränger dem alla, men dessa intet." Den fysiska världens högsta ära är, att den återger och ställer inom vår synkrets den översinnliga världens under, av vilka den är liksom en bild och ett återsken: "himlarna förkunna Guds ära, och all dess här hans makts under." Likaså är ett träd som växer, och som sätter blad och frukt, bilden av ett sinne som, tillväxande i den gudomliga sanningen, utvecklar sig och tilltar i upplysning och goda gärningar. Sett från denna sida kan måhända en jämförelse understundom ha skäl för sig; ty samma hand har skapat båda världarna, och man igenfinner överallt samma plan. Sedermera kan det ingå i Guds avsikter att mer eller mindre förändra den naturliga ordningen, för att upprätthålla eller återställa den andliga. Sådant är ändamålet med underverken. De är liksom en öppning i denna världens himmel, genom vilken vi kan se den himmel som är därovanför.

Lassalle: Ni har ett ständigt förråd av träffande liknelser, och den behagligaste vältalighet står er alltid till buds, herr Abbé; men tillåt mig att framställa ett skäl som, ensamt för sig, ger mig anledning att uppträda mot den kristna religionen. Det är att den ej är känd och bekänd av alla människor. Man påstår och förutsäger visserligen, att den en gång skall komma att hyllas och bekännas av alla folkslag, även de minst civiliserade, och betäcka hela jorden; dessa förutsägelser kostar ingenting. Men emellertid lät den tusentals år förflyta innan den gjorde sitt inträde i världen, och om än den nu funnits här i artonhundra år, så har den dock knappt blivit omfattad av fjärdedelen av människosläktet. Hur många människor har ej dött, hur många familjer och folkslag har ej försvunnit utan att ha hört talas om den! Är det väl troligt att en uppenbarelse, som det är ovillkorligen nödvändigt att känna för att bli salig, inte skulle ha blivit satt inom området för mänsklighetens, eller rättare sagt människornas fattningsförmåga! Hur! solen lyser alltsedan världens första dag, eller om vi hellre så vill, dess fjärde; och uppenbarelsens ljus, som väl ändå är av långt högre betydelse, är dolt för det stora flertalet av människor!

Abbén: Ni uppställer här, min vän, ett inkast långt viktigare än något av de föregående; likväl drabbar det ej religionen ensamt. Det hör till Guds plan och avsikter. Solens ljus uppgår på en gång över hela världen, emedan detta är någonting som människan i lekamligt avseende ej kan vara förutan. Men när det rör intellektuella och andliga fördelar, vilka det tillkommer människan att åtminstone till någon del arbeta sig till, så se vi överallt, att Gud tillåter henne och vill att hon skall vara "hans medarbetare", enligt ett av den heliga Skrifts uttryck. Varken civilisationens eller vetenskapernas och konsternas ljus har med ens eller på en gång uppgått för människosläktet. Allt detta har kommit så småningom, genom människans medverkan och genom århundradens ansträngningar och arbete. Vi bör ej knota däröver; det är en hedersbevisning som Gud gör människans andliga krafter och frihet, då han i viss mån låter henne delta i hans arbete. Varför skulle det väcka vår förundran, att han i avseende på religionen följt samma ordning som vi ser honom följa i allt annat?

Lassalle: Det är en stor åtskillnad. Ty okunnighet i de saker som ni nyss nämnt har ingen inverkan på den eviga saligheten; då däremot okunnighet i religionens grundsanningar är ett oövervinnerligt hinder enligt ert påstående; och alla dessa olyckliga hedningar är således för alltid förlorade, därför att de ej tror på denne Jesus Kristus, om vilken de likväl aldrig hört ett enda ord.

Abbén: Nej, låt oss ej gå till överdrift. Evangelium säger alldeles icke detta, och kyrkan ej heller. "Gud skall döma människorna med rättvisa", och ingen kommer att straffas för okunnighet i sådant, som han ej fått lära känna. Om hedningen är fördömd, så är han detta, ej därför att han icke trodde evangelium, utan därför att han syndat mot det naturliga ljus som aldrig saknas hos någon människa. Det är därför som Paulus i första kapitlet av Romarbrevet betager hedningarna all ursäkt.

Det kan emellertid ej nekas, jag återupprepar det, att besvarandet av denna fråga är förbundet med många svårigheter, och jag får ej berömma mig av att kunna giva er en nöjaktig förklaring i denna punkt. Men likväl påstår jag bestämt, att ni icke har någon den ringaste anledning att därför uppträda mot den kristna religionen. I annat fall blir ni själv bedragen i avseende på den ställning som Gud innehar; och måhända jag också. Se där allt. Men synes det er då så omöjligt, att Gud kan ha skäl och avsikter som vi ej kan fatta, och skulle han vara förhindrad att göra något, som han ej först underställt sina skapade varelsers godkännande, och dessa varelser så syndfulla och behäftade med fel som människan? Om ni så häftigt uppträder mot uppenbarelsens jämnt fortskridande gång, så är det ej mer än skäligt att ni anvisar en annan sådan. Medgiv för ett ögonblick att en uppenbarelse verkligen finns. Hur skulle ni bete er för att på en gång göra den känd över hela världen, med mindre ni gjorde ännu besynnerligare underverk, och dessa till ojämförligt större antal än de som omtalas i evangelium? Detta är ej allt. Ni vill att uppenbarelsen skulle befinna sig inom, ej endast människosläktets, utan varje särskild människas fattningsområde; och häri är ni konsekvent, ty skälen för båda dessa påståenden är desamma. Nåväl! Antag, att den gudomliga uppenbarelsen. på något sätt som nu ej är för mig klart, idag blir känd i alla världens särskilda delar; skulle det ej kunna hända, att kommande släkten förkasta densamma, i likhet med så många av Asiens folkslag, som har avfallit från den kristna läran och övergått till muhammedanismen? Vad vore då att göra? För att vara rättvis måste man ju, enligt era åsikter, åter börja med hela raden av underverk, eller också hade man ju ingenstans kommit. Ni skulle vilja övertäcka jorden med underverk, som ni måste förnya under var femte eller sjätte generation, och ni uppträder ändå som motståndare till underverken; vilken motsägelse!

Lassalle: Jag skulle ganska lätt kunna undvika att göra mig förfallen till motsägelser, i det jag alldeles icke gör några underverk, och ej tror på någon uppenbarelse. Men jag går in på er antagna sats. Om det hade funnits en tid, då alla människor hade kunnat känna den gudomliga uppenbarelsen, men slutligen förkastat densamma, så hade man kunnat lägga, om ej varje individ, så åtminstone människosläktet denna okunnighet till last. Svårigheten skulle därmed visserligen ej vara undanröjd, men den skulle likväl ha haft en helt annan karaktär än nu, då det är Gud själv och ej människan som är orsaken till att frälsningens väg är okänd för tre fjärdedelar av människosläktet.

Abbén: Och vad skulle ni väl säga om en sådan tid verkligen hade funnits?

Lassalle: Hur så, vad menar ni?

Abbén: Det har funnits en tid, då det endast berodde på människan själv, huruvida alla jordens folk skulle mottagit, jag säger ej evangelium, men den del av uppenbarelsen som var given de gamla patriarkerna, och som var tillräcklig för deras frälsning. Det har funnits en tidpunkt, då det berodde ensamt på människan att alla människor hade blivit frälsade.

Lassalle: Förklara er, herr Abbé; när var detta?

Abbén: Strax efter det Adam hade syndat, och innan han ännu hade några barn, gav Gud honom det första nådeslöftet (1 Mos. 3:15), som för den i synd fallna människan tillkännagav ankomsten av en Messias, genom vilken hon kunde bli frälsad, för så vitt hon trodde på honom, alldeles såsom vi kan bli det genom tron på den redan komne Messias. Abel trodde, och blev frälsad. Detsamma som Abel gjorde, hade också Kain kunnat göra; bådas deras barn hade även kunnat gjort det, dessas barn efter dem, och så alltigenom. Omöjligt vore att följa denna hypotes som, genomförd, hade ändrat hela ordningen av Guds uppenbarelser. Men vad Gud beträffar fanns intet hinder för att nådelöftet, kungjort i världen strax efter syndafallet, skulle ha kunnat vinna gehör överallt dit synden sträckt sig. Att nu detta ej inträffat, därtill är ingen annan än människan själv skuld; detta är vad ni själv nyss satte i fråga.

Lucile: Hur märkvärdigt är ej detta! Det är en ljusstråle i tvivlets mörker?

Lassalle: Stävja din entusiasm, min vän; den är den dålig ledsagare då man söker sanningen. Jag medger emellertid att herr Abbén uppställt sådana motskäl som jag ännu aldrig hört, och vilka ger mig att tänka på. Men ni sade nyss, att ni i vederläggandet av mitt sista inkast fann en verklig svårighet, och på vilket ni ej tilltror er att giva mig en nöjaktig förklaring. Jag värderar uppriktigheten i detta svar; men om ock min motståndare vinner i omdöme genom denna bekännelse, så månne ej saken förlorar på den? Om religionen i denna punkt är behäftad med en outforsklig dunkelhet, så kan detsamma vara händelsen med många andra; och om man också antar att denna sistnämnda blivit förklarad genom era upplysningar, så finns måhända många andra som ej kan bli det. Jag finner för min del mycket som är oförklarligt. Det finns frågor på vilka jag tvivlar att ni ska kunna finna ett svar som förmår fullständigt tillfredsställa mig.

Abbén: Det tror jag också.

Lucile: Ni tror det!

Abbén: Ja, min fru, och denna bekännelse är för mig i intet avseende påkostande. Ni skulle kunna göra mig sådana frågor om Guds evighet och oändlighet, om Kristi mandomsanammelse, om nåden, om det eviga plågorummet och om ännu många andra saker i den kristna läran, på vilka jag helt öppet skulle svara: jag vet det ej. Allt detta är dunkelt, ja olösligt om ni så vill; men därför behöver man alldeles icke tvivla därpå.

Lassalle: Det är då visst att det är första gången som jag hört uppenbarelsen försvaras på detta sätt. Vad tänker ni då själv därom?

Abbén: Se här! En sak kan vara så bevisad, att man ej tvivlar på densamma, och ändå kan misstankar uppstå som man ej kan förklara. Att veta är ett; i grund förstå ett annat. Vi kan veta, jag säger, med full visshet veta en sak, och ändå uppstår ofta ett hur eller ett varför, vars orsak vi ej förmår utreda. Sådana exempel har man till överflöd i alla grenar av det mänskliga vetandet. För att nu hålla oss till naturen, så vet vi att ett sädeskorn, nedlagt i jordens sköte, gror, utvecklar sig och frambringar ett ax; men om någon skulle fråga er hur detta går till, skulle ni väl kunna svara på det? Föreställ er en person som ej hade det ringaste begrepp om plantornas alstringssätt, och som för första gången hörde er tala därom; hur många invändningar, hur många inkast skulle han ej göra, och hur obegripligt skulle det ej förkomma honom! Men på allt detta måste nu underkasta er att svara: jag vet det ej; och likväl tvivlar ni ej ett ögonblick på, att icke axet frambringas av sädeskornet. Icke bör för er, mer än för mig, svårigheten att fatta vara en anledning till tvivel. I filosofien heter det: Jag vill att min arm skall höja sig, och den gör det; det okroppsliga, viljan, meddelar rörelseförmåga åt det kroppsliga, armen; hur? - vem vet det? Jag begriper det ej, men tvivlar dock icke. Själva de matematiska vetenskaperna erbjuder en mängd exempel, som ni känner bättre än jag. Ni kan bevisa att en rät linje ständigt nalkas en hyperbol, utan att någonsin kunna råka den. Ni bevisar även att en ändlig kvantitet är delbar i oändlighet, vilket förutsätter att den är sammansatt av ett oändligt antal delar. Vem kan fatta orsaken härtill? men vem tvivlar väl därpå? Nå väl! min vän, det som nu stundligen händer inom vetenskapernas område, varför skulle det ej få äga tillämplighet även på religionen, som ändå står högre än allt annat! Vi bråkar ej vår hjärna med det otacksamma försöket att utforska hur brodden utvecklar sig ur sädeskornet, men det förvånar oss att vi ej kan utforska Guds väsende! Jag kan vara överbevisad om att den kristna religionen kommer från Gud, utan att kunna inse skälen varför han ännu ej låtit alla människor komma i åtnjutande av välsignelsen att känna densamma. Jag kan vara övertygad om att Jesus Kristus är Gud och människa i samma person, utan att därför begripa hur hos Honom den gudomliga naturen var förenad med den mänskliga. Jag kan vara fullt viss på att eviga kval och plågor verkligen finns, utan att därför fullkomligen inse varför de är nödvändiga.

Som ni ser, min vän, framhåller jag för kristendomen inga andra bevis än dem ni framhåller för naturreligionen. Denna senare har också sina hemligheter; dessa gör likväl er tro på densamma ej vacklande. För att nu ej undersöka mer än en enda, så kan ni ej neka, att det onda verkligen finns i världen, ty ni ser det med era egna ögon; vill ni åtaga er att förklara hur det kommit in hit? Detta är av allt outforskligt på samma gång det som tydligast bevisar sin tillvaro, och det som är omöjligast att genomtränga; och förnuftet, som är besvärat av att påtagligen nödgas medgiva sig ej ha annan utväg än att helt enkelt tro detta, anstår det illa att göra så många svårigheter vid allt det andra. Ja, min vän, religionen har mycket som övergår mitt förstånd. Men detta varken oroar eller förundrar mig; jag finner det helt naturligt. Jag begriper att jag alldeles ingenting begriper. Svårigheter finns överallt. De är också nödvändiga, ej endast för oss människor, utan i mer eller mindre grad även för allt skapat. En skapelse för vilken intet vore ofattligt och obegripligt skulle äga samma förmåga som Gud, ja, vara Gud själv; detta vore att vända upp och ned på förhållandet mellan Gud och människan. För den som, stående uppe på själva solen, betraktar de av solen upplysta föremålen, skulle det ej finnas några skuggor; men för oss som vistas på jorden måste sådana oundvikligen finnas. Av samma skäl skulle det för den som ställd i jämnbredd med Gud, medelpunkten och den livgivande principen för hela skapelsen, betraktade sakerna ej förefinnas några svårigheter, någon dunkelhet, utan varje sak skulle kunna ses och utforskas, ej blott i och för sig utan även i sitt rätta sammanhang med alla andra; men för oss som ej befinns ställda vid alla världars medelpunkt och ursprung, ja för ett skapat ting vilket det än må vara, måste det finnas och kommer alltid att finnas ogenomträngliga svårigheter och mörker; detta är en lag i vår natur. Det är därför ej tillbörligt att söka uppställa ett religionssystem, som vore helt och hållet befriat från all dunkelhet och ofattlighet. Man skall aldrig finna något sådant; det finns ej till för oss, och, jag vågar säga, ej en gång för själva änglarna. Vi måste nöja oss med att omfatta det som, ägande för sig de bästa bevisen, ställer i vår väg de minsta och lättast övervunna svårigheterna. Lägg därför väl märke till detta, min käre vän. Den kristna trosläran har svårigheter, det är sant; men den har likväl ojämförligt färre sådana än otron, och blotta förnuftet skulle kunna göra mig till kristen, eftersom jag för att förkasta evangelium måste göra mig skyldig till en lättrogenhet som jag ej känner mig mäktig.

Lassalle: Aha! Se där någonting nytt! av oss två är det således jag som är den lättrogne?

Abbén: Ja, min vän, det är ni.

Lassalle: Men man löper dock ingen fara i detta avseende då man, såsom nu jag, ej tror någonting.

Abben: Ganska rätt, försåvitt man kunde underlåta att tro något, men man måste alltid ha något att tro på. Ty om Bibeln ej är av Gud, så är den av människor, inte sant? Bibeln är av Gud, se där min tro; Bibeln är av människor, se där er. Alltså, jag påstår att er troslära är behäftad med mycket flera och större svårigheter än min; eller, för att blotta min innersta tanke, jag påstår att om min troslära har svårigheter, så har er oövervinnerliga omöjligheter; och att om jag, för att tro det jag tror, måste böja mig ned i stoftet inför Gud, vilket jag gör utan blygsel, så måste ni, för att tro det ni tror, vederlägga allt vad av iakttagelser, erfarenhet och historia finns klart och tydligt.

Lassalle: I sanning, herr Abbé, är jag icke nyfiken att få se detta.

Lucile: Jag är det ej mindre, min vän; men ni måste lämna herr Abbén någon ro. Avbryt nu ert samtal för en stund; efter middagen kan ni ju fortsätta.

Lassalle: Nåväl! Måtte blott ej mina inkast göra er ledsen eller modfälld. Herr Abbé! Jag släpper er ej förr än ni givit mig de förklaringar ni lovat. Ni måste bevisa att jag är lättrognare än en troende.

Abbén: Var lugn, Mina bevis ligger mig nära till hands, och jag tror mig kunna tillfredsställande förklara mina påståenden.

Andra samtalet

Abbén: Under vårt förmiddagssamtal har vi ej följt någon synnerligen ordnad tankegång. Väl har vi vidrört flera frågor, men likväl ej fullständigt avhandlat någon enda. Ni måste medge att felet till en del ligger hos er: ni har mot mig fört en tiraljörstrid. Jag har utan invändning fogat mig därefter, så mycket hellre som jag därigenom blivit satt i tillfälle att visa ser att det inte finns något enda av de inkast, som era filosofer med så mycket självförtroende uppställt, som ej av evangelium kan bemötas med minst sagt lika grundliga motskäl. Nu är ordningen kommen till er att försvara er, och till mig att anfalla. Jag skall söka att göra det med så mycken ordning som det är möjligt att iakttaga under ett samtal, och räknar på ert biträde i detta hänseende.

Lassalle: Jag begär ej bättre.

Abbén: Bibeln finns. Det gäller att undersöka dess ursprung. Se här min förklaring: Den är skriven under gudomlig ingivelse, och i den har Gud uppenbarat sig för människorna. Denna förklaring har sina svaga sidor. Vi har förut vidrört dessa, och jag vill ej vidare återkomma till dem, utan inskränker mig endast till ett vidrörande i allmänhet av deras beskaffenhet. Detta vidrörande avser nästan uteslutande de delar som äger gemenskap med de gudomliga avsikterna och viljan. Man säger: det överensstämmer ej med Guds vishet och höghet att uppenbara sig för människorna, eller, om man nu antar att Gud verkligen uppenbarar sig, så är det åtminstone ej troligt att han skulle ha gjort detta på det sätt som evangelium uppger, eller slutligen innehåller detta evangelium ett så beskaffat lärosystem, som omöjligen låter förena sig med Guds alla fullkomligheter. Gud vill ej, Gud bör ej, det är dit man alltid återkommer; ty man skulle ej våga säga: Gud kan ej. För att nu alla inkast av detta slag skulle vara avgörande och bevisande, fordrades att vi skulle äga fullkomlig kännedom om den gudomliga naturen. Har vi väl en sådan kännedom? och om man, i stället för att söka utforska vad Gud har gjort, gör anspråk på att a priori (ursäkta detta skoluttryck) bedöma vad Gud hade bort göra, löper man ej då fara att bedrga sig själv? Således äro era inkast utan all betydelse och grund; de är mer eller mindre sannolika gissningar, men också ingenting annat. Ni kan säga: jag tror, jag föreställer mig, jag förmodar; men aldrig: jag vet. Den förklaring som jag ger över Bibelns ursprung är i ert tycke föga sannolik; och likväl innebär den ingenting i sig själv omöjligt; den är ej orimlig.

Lassalle: Nej, min vän, detta har jag ej sagt.

Abbén: Nå väl, jag för min del kan ej vara lika artig som ni. Er förklaring, enligt vilken Bibeln skulle vara en urkund lik varje annan, och falskligen tillägna sig gudomligt ursprung, denna förklaring stöter överallt på svårigheter som drabbar, ej något outforskligt föremål sådant som Guds natur, utan sådana saker, som är långt mer kända och till sin sannfärdighet bevisade bland människorna. Er förklaring är ett verkligt förnekande av alla fakta, och strider mot allt sunt förnuft, och ni kan ej driva den längre utan att falla in i orimligheter. Mina uttryck är starka; jag skyndar att rättfärdiga dem. För att förklara mina åsikter, låt oss lämna Bibelns innehåll i allmänhet och fästa vår uppmärksamhet på en enda punkt. Jag väljer profetiorna, och särskilt Gamla Testamentets profetia om Messias.

Vi vill genast bestämma frågan. I Gamla Testamentet, vars sista sidor är skrivna femhundra år före den kristna tideräkningen, finner vi ett stort antal förutsägelser, som alla hänvisar och hänsyftar på en kommande profet. I Nya Testamentet finner vi att dessa profetior vunnit sin fullbordan i Kristi historia. Detta förklarar jag ganska lätt därmed, att Kristus blivit sänd av Gud, som också redan långt förut låtit kungöra det genom dem som under gudomlig ingivelse sammanskrivit Bibeln. Men ni, som varken tror på Kristi gudomliga sändning eller på profeternas av Gud själv ingivna förutsägelser, hur förklarar väl ni det samband som ovedersägligen förefinnes mellan profetian och dess uppfyllelse?

Lassalle: Nej! tala ej med mig om profetior! ni kunde i sanning ej göra något olyckligare val. Av alla era bevis är intet mig mer motbjudande än just dessa profetior; jag tror mig nästan mindre ogärna höra talas om underverken. En människa skulle kunna förutsäga saker, som först efter fem eller sexhundra år kommer att gå i fullbordan, och detta skulle också verkligen ske så som det blivit förutsagt; förlåt mig, uppriktigt talat är det rent av omöjligt.

Abbén: Omöjligt? det var mycket sagt, och ni har dock nyss medgivit att ni ej var befogad att här använda detta ord. Detta påminner mig om en händelse under min resa, som jag ber att få omtala. Ursäkta jämförelsen; det är också endast ett exempel, som jag anför för att göra mig så mycket bättre förstådd. Då jag i går till fots vandrade uppför en stor backe, fann jag mig för en stund i sällskap med en av era förpaktare som återkom från marknaden. Vi beundrade den nedgående solen. Han sade något, jag minns nu ej vad, som gav mig anledning att yttra att det är jorden som rör sig och icke solen (ni ser att jag återkommer till föreläsningen för er Theophil). Jag trodde mig numera i Frankrike ej finna någon som ej kände detta, men ni skulle ha sett hans förundran: "Omöjligt!" utropade han, och betraktade mig oavbrutet, liksom för att förvissa sig om huruvida jag skämtade med honom. Sedan han övertygat sig att jag talade allvarsamt, utropade han ännu en gång: omöjligt! jag ser ju solen gå upp och ned, och jag vet förvisso att jorden är fast och stilla under mina fötter." Jag kunde ej få honom därifrån. Jag måste framlägga alla möjliga skäl, och göra dem för honom hur lättfattliga som helst: han stod dock ej att övertyga och ville ej höra mig. Jag frågar er nu, min vän, vem är lättrognast, denne förpaktare, som på inga villkor kan förmås att tro att jorden är rörlig, och ej vill höra något som strider mot hans förutfattade åsikt, eller ni som tror detta med anledning av vad ni själv iakttagit, sett och hört? Ni inser varthän jag syftar. Om ni själv ej har försökt att lösa problemet med profetiorna, så är det av oss båda alldeles icke jag som är den lättrogne, alldenstund jag forskar och söker upplysning i saken; utan det är ni som har varken öga eller öra för denna undersökning, och som utan att rådfråga verkliga fakta bildar er en åsikt, som ni så hårdnackat fasthåller att ni ej tilltror den av någonting kunna rubbas. Ni är mer hemmastadd i vetenskapernas historia än jag. Är det då ej sant att dessa föreskriver rättigheten att förtjäna sitt namn från den dag, då den store Bacon fastställde denna regel: "Undersök först alla fakta, och utforska sedan teorin, genom vilken de bättre kan förklaras!" Nåväl, min vän, jag går med religionen tillväga enligt Bacons metod, jag undersöker först och drar sedan slutsatserna; ni däremot, tillåt mig att tala öppet, ni följer det gamla sättet att göra upp en teori a priori och ej fästa ringaste avseende på fakta.

Lassalle: Ni gör mig orätt; jag försäkrar er det. Väl har jag icke undersökt vad profetiorna egentligen har till föremål, men icke desto mindre är det ej alldeles utan att icke även jag tänkt och reflekterat något över dem. Över vad ni sagt har Rousseau ett yttrande, som synes mig ej kunna vederläggas. Han säger: "För att profetiorna skulle för mig äga någon vikt fordras trenne skaer, vilkas samverkan likväl är omöjlig, nämligen: att jag hade varit närvarande när profetian uttalades, att jag hade varit vittne till dess uppfyllelse, och att det hade blivit mig ovedersägligen bevisat att denna uppfyllelse ej endast av en blott händelse kommit att passa tillsammans med profetian."

Abbén: Jag är förtjust över att ni citerat detta yttrande: det skall ej vara utan sin nytta för oss. Rousseau fordrar att man skall bevisa honom, att uppfyllelsen ej följer av profetian genom någon tillfällig händelsernas gång, eller utan att stå i något sammanhang med denna. Han vill ha varit vittne till uppfyllelsen, utan tvivel för att vara förvissad om att det ej är något bedrägeri med profetians fullbordan, och sålunda det ena skulle vara avpassat efter det andra. Med ett ord, han vill ha varit vittne till profetian för att vara fullt säker på att det inte döljer sig något bedrägeri under förutsägelserna, som skulle ha kunnat vara gjorda efter det vissa omständigheter redan hade börjat sin samverkan för åvägabringandet av själva den avsedda händelsen. Er författare förser er sålunda med tre sätt att, utan gudomlig mellankomst eller hjälp, förklara överensstämmelsen mellan profetian och dess uppfyllelse. Eller riktigare: antingen har det alldeles icke funnits något samband dem emellan, utan överensstämmelsen varit rent av tillfällig: första förklaringen; eller ock, om det verkligen funnits något samband, så härleder sig denna ej från Gud utan från människor, vilka sålunda skulle ha kunnat verka åt tvenne skilda håll. De har framkallat uppfyllelsen i överensstämmelse med profetian: andra förklaringen. Slutligen skulle de ha kunnat, i strid med all rimlighet och sanning, uppdikta en profetia, för att därmed ge större vikt åt en händelse med vilken de hade vissa avsikter: tredje förklaringen. Ett sätt att avdela och särskilja, värdigt Rousseau, och som synes mig helt och hållet uttömma vårt ämne.

Lassalle: Ni har lyckats fullkomligt åskådliggöra Rousseaus tankar, vilka också är beundransvärt riktiga och klara. Men jag skall ej missbruka min motståndares ädelmod; ty, såsom ni själv har sagt, sanningen framför allt. Jag tror mig vara väl rustad för tillbakaslående av ert anfall. Ett enda batteri vore nog för att bringa er på flykten, och jag har tre; det skulle vara alltför olyckligt om ni vore i stånd att bringa dem alla till tystnad.

Abbén: Undersök saken. Såsom jag tycker mig finna, anser ni ett enda av dessa förklaringssätt vara tillfyllestgörande. Ni anser dem alla ovedersägliga: det är detta vi vill se. Med vilken vill ni att vi skall börja?

Lasalle: Med det första, eller en tillfällig överensstämmelse. Det är en ganska enkel och simpel utväg. Varför skulle vi ej kunna anta att åtskilliga av de förutsägelser som Gamla Testamentets så kallade profeter påstått sig ha gjort, gått i fullbordan av en blott slump, på samma sätt som ofta ett hasardspel kan få en ganska lycklig utgång? Hur tydlig och omfattande profetian än må vara, inser jag dock ej, strängt taget, varför detta skulle vara omöjligt.

Abbén: Denna sista anmärkning är rent av en sofism, för vilken likväl ej ni utan Rousseau bör bära ansvaret. Men låt oss ej strida om ord. Ni säger att det är, strängt taget, ingen omöjlighet; nej, ingalunda, för så vitt ni blott därmed förstår att motsatsen ej nödvändigt blir underkastad motsägelse. Men det är icke desto mindre en avgjord omöjlighet när det rör förutsägelser som äger en viss grad av tydlighet och omfattning. Det är strängt taget alldeles icke omöjligare än antagandet att världskropparna skulle ha blivit danade av blotta atomer, som en vacker dag sammanstötte i rymden, eller boktryckerityperna kastade om varandra utan ordning skulle kunna lämna hela Eneiden färdigtryckt; och likväl är ju alla dessa antaganden orimliga. Vet ni väl vem det är som säger detta? Rousseau själv, och i likhet med mannen som vädjade från den druckne konung Filip till den nyktre, åberopar jag mig på den opartiske Rousseau mot den av fördomar intagna. "Man må tala till mig, så mycket man vill, om sammanställningar och sannolikheter; vad nytta kan man väl få av att bringa mig till tystnad när man ändå icke förmår överbevisa mig? och hur skall man väl kunna från mig borttaga den ofrivilliga känsla som alltid mot min vilja motsäger er? - - Jag bestrider alldeles icke att någonting ovanligt kan hända, blott det ligger inom möjligheternas område, och de svårigheter som uppreser sig mot själva händelsen står i något förhållande till tärningskastens mängd; jag tvärtom medgiver det. Därför, om någon ville påstå, att boktryckerityperna, uppsatta utan ordning och kastade om varandra skulle ha frambragt hela Eneiden fullt färdig, så skulle jag ej vilja taga ett enda steg för att bevisa att förståndet vore en lögn. Ni förgäter, säger man mig då, sannolikheterna, möjligheterna och de krafter som varit i rörelse. Men hur många sådana måste jag ej förutsätta ha behövts för att göra påståendet sannolikt? Vad mig beträffar, som knappt ser en dena, så kan jag ändå hålla det oändliga mot ett, att denna produkt ej vore verkan av en blott händelse." (Rousseau: Profession de foi). Ni hör nu själv. De grundregler som syns er ovedersägliga när det gäller att bevisa Guds tillvaro, måste vi även låta äga tillämplighet när det är fråga om att bekräfta bevisen för uppenbarelsen: detta är allt vad jag begär.

Lassalle: Må ske! jag medger att det finns samband som ej kommer av en ren tillfällighet, och Rousseaus yttrande om uppfyllelsens tillfälliga överensstämmelse med förutsägelsen är måhända alltför ovillkorligt. Säkert är likväl att profetiorna är väl obestämda och överflödigt omfångsrika, för att ej detta tillfälliga samband mellan dem och deras uppfyllelse skulle kunna vara sannolikt. Ty ehuru man visserligen ej kan antaga att boktryckerityperna, kastade om varandra och utan ordning satta, skulle ha kunnat av sig själva lämna hela Eneiden fullt färdigtryckt, så ser man dock understundom sammanställningar av detta slag, vilka man skulle ha svårt att tro, om man ej därtill varit nödgad av ovedersägliga fakta. Tidningarna visste nyligen, då de omnämnde branden i Sallanchas, att berätta hurusom en likartad katastrof redan förut övergått samma köping en av påskdagarna för några århundraden sedan. Nyligen har också talats om en gammal man som dött på samma dag av året som hans far och farfar före honom. Hur många drömmar, hur många aningar, som gått i fullbordan vet man ej att anföra! Och ni tror det oaktat varken på drömmar eller aningar. De är endast enstaka stående frukter av tillfälligheternas hasardspel. Lyckans gunst skulle kunna åstadkomma oändligt mycket mer än den nu gör, blott den aldrig så litet begagnades av den mänskliga klokheten på samma sätt som den kan vara begagnad av dem som förutsäger tillkommande händelser. En profet har genom sammanställandet av omständigheterna kunnat beräkna den sannolika följden av vissa händelser; eller rättare: han har kunnat göra sina förutsägelser i så tvetydiga ordalag, att de omöjligen kunnat annat än gå i fullbordan på ett eller annat sätt. Sålunda äventyrade oraklet i Delfi ej att se sin profetia icke uppfylld, då det svarade Krösus att han skulle förstöra ett stort kejsardöme om han förklarade Cyrus krig, och Nostradamus uttalade, ehuru han ej var någon trollkarl, många profetior som på sitt vis gick i fullbordan. Men se här något som är ändå mycket förundransvärdare: Auguren Vettius Valens, som levde hundra år före Kristus, insåg ganska riktigt att romerska väldet skulle fortvara i tolv sekler; så vida Romulus verkligen hade sett tolv gamar när han, jämte sin broder Remus, rådfrågade fåglarnas flykt, och i själva verket förflöt också omkring tolv sekler mellan Roms grundläggning och västra kejsardömets fall. Tasso förutspådde på sätt och vis franska revolutionen, och Seneca, ni påminner er väl det, förutsade Amerikas upptäckt med en tydlighet och bestämdhet som era judiska profeter svårligen har kunnat överträffa. Jag påminner mig hos en stor engelsk filosof (Collins) ha läst dessa ord: "Visa mig i er Bibel en enda profetia så klar och så fullständigt bekräftad av historien som den Seneca av en blott tillfällighet uttalade om Amerikas upptäckt av Christoffer Columbus, och jag skall bliva en troende."

Abbén: Av de i fullbordan gångna förutsagda händelser som ni anför, är många ganska anmärkningsvärda, isynnerhet den av auguren Vettius Valens. Vad Senecas profetia beträffar, skall man vara mycket intagen av sina egna tycken, för att vilja jämföra den med dem som Bibeln omtalar, så mycket mer som denne filosofs påstående saknar alla möjliga grundstöd. Denne latinske poet inskränker sig till att, då han beskriver seglingskonstens framsteg, framkasta den förmodan, att man slutligen vid oceanens yttersta gräns skall komma att upptäcka nya världar, utan att han likväl på något sätt särskilt närmare redogör därför. Den föreställning ligger dessutom nära förhanden, att Senecas förutsägelse stödjer sig på en gammal sägen, och att den, i likhet med ett annat stycke av samme författare, har avseende på länder som under en avlägsen forntid varit besöka av feniciska köpmän. Men tillåt mig att fråga om ni har läst Gamla Testamentet?

Lassalle: Ganska litet; jag måste tillstå att jag endast helt ytligt känner det.

Abbén: Det var illa. För mig blir det då en hel hop svårare att tydliggöra vari Gamla Testamentets profetior skiljer sig från dem, med vilka ni ej dragit i betänkande att jämföra dem. Jag hoppas likväl kunna övertyga er om att denna jämförelse är olämplig, och att er förklaringsgrund är oantaglig. Vad bevisar väl i själva verket de exempel som ni har framdragit, annat än att, bland de många förutsägelser och aningar som haft mindre än intet till följd, kan händelsevis finnas en eller två som blivit besannade genom att gå i fullbordan. Man har ej behållit i minne fler än dessa, och de andra, det ojämförligt största antalet, har man lämnat åt glömskan. Jag kan inse skälet, och skulle också själv ej kunna finna någon bättre förklaringsgrund för fullbordandet i Nya Testamentet av det Gamlas profetior, såvida det av tusende hade funnits blott en eller ett par, som det behagat lyckan att låta gå i fullbordan, under det alla de andra ej vidare hörts av. Men förhållandet är alldeles motsatt. I Gamla Testamentet finns en massa av profetior som stödjer sig den ena på den andra, och som alla sammanlöper i ett och samma mål, vilket är varken mer eller mindre än en den största omvälvning, som människosläktets historia vet att omtala; slutligen går de alla i fullbordan på ett så otvetydigt sätt, att man ej kan uppgiva någon enda som blivit vederlagd av utgången.

Lassalle: Det är ej nog med att försäkra mig detta, herr Abbé; ni måste bevisa det.

Abbén: Det är också vad jag ämnar göra. Framförallt bör ni lägga märke till, att Gamla Testamentet ingalunda innehåller några här eller där spridda, enstaka profetior. Man finner dem där i så stort antal, och med varandra så nära förbundna, att man kunde säga att Gamla Testamentet, alltigenom förkunnande en tingens framtida nya ordning, ej är annat än en enda stor profetia. Strax efter att synden inkommit i världen förkunnas, om ock med dunkla ord, en kommande frälsning: "Kvinnans säd skall söndertrampa ormens huvud." Ända från detta stycke, som återfinnes i de första raderna, är Gamla Testamentet alltigenom att betrakta såsom en förtida historia om en kommande förlossare, och om ett nytt rike som denne skulle grunda här på jorden. Det land och det folk som skulle se Messias födas, angives redan i tolfte kapitlet av 1 Mosebok. Han skulle födas av Abrahams säd, i landet Kanaan, vilket Gud särskilt skänkt Abraham. Det är detta märkvärdiga löfte som följde Abraham till Palestina, och som dit återförde hans avkomlingar efter fyra seklers landsflykt; genom detta löfte bildades också judarna till ett folk, vilket ger Pascal anledning att säga: "Det är en stor skillnad mellan en bok som en enskild skrivit, och som han sprider bland ett folk, och en bok som själv förmår bilda ett folk." Därav att ovananförda profetia omnämns redan i början, sätts vi i tillfälle att bedöma vilken plats Messias intar i Gamla Testamentet. Borttag ur romerska historien auguren Vettius Valens och Romuli tolv gamar; vad förlorar den därpå? intet annat än en intressant berättelse, som ej är av större vikt än att ofantligt många människor lärt känna romerska historien utan att någonsin ha hört talas om Vettius Valens. Men borttag ur judafolkets historia löftet om Messias, och ni gör den därmed omöjlig att fatta. Ni kan då ej mer göra er reda för hur detta folk uppkommit, hur det bildat sig, dess religion eller dess seder och bruk; det utmärkande kännetecknet på detta folk har alltid varit, och är ännu i dag, att de vänta Messias.

Från den tid, då Abraham fått löftet, att bliva judafolkets stamfader, kan ni följa gången av profetiorna i Gamla Testamentet. Ni ser dem utveckla sig och allt tydligare framstå från det ena århundradet till det andra, från profet till profet, under en tidrymd av tvåtusen år, ända till dess de slutligen uppfyllas i Jesus Kristus, vilkens namn på grekiska är Jesus Messias. Därav detta djupsinniga uttryck i Johannes Uppenbarelse: "Ty Jesu vittnesbörd är profetias Ande" (Upp. 19:19). Tillägg slutligen, att Gamla Testamentet, betraktat såsom en fortgående profetia, omsluter en följd av handlingar och föreskrifter, som alla går ut på Messias och hans verk. Jag vill huvudsakligast tala om offren, vilka förebildade ett kommande offer, och på vilket Messias hade till uppgift att göra ett slut, enligt Davids profetia. Och, hur förundransvärt! Jesus Kristus har också i själva verket gjort slut på dem. Ända till hans tid fortfor de beständigt; efter hans tid upphörde de genast; och icke destomindre har judarna ännu i dag samma anledningar att offra som då, ty de förväntar ännu alltjämt samme Frälsare som deras fäder.

Sådant är det stora profetiska innehåll varav Gamla Testamentet är uppfyllt, och som gör att dess författare benämns profeter; Gamla Testamentet är profeternas bok. Vill ni själv bli övertygad härom? Slå upp vilket stycke som helst, och ni skall knappast kunna finna en enda sida, som ej innehåller något om det tillkommande. Jag ville en dag pröva detta. Jag tog mer än tio stycken efter varandra i början av boken, och fann knappt ett enda, som ej innehöll någon häntydning på Messias och hans rike. Dessutom är denna det Gamla Testamentets karaktär till fullo bevisad genom judarnas tillstånd, vilka är anhängare av Gamla Testamentet. De har under alla tider förbidat Messias, och alldenstund de ej har velat igenfinna honom i Jesus, så väntar de honom ännu, såsom ni väl själv funnit. Detta är ett säkert bevis på att de i sina urkunder har funnit en stående och alltjämt återkommande profetia om Messias och hans rike. Därför, när en profetia av denna beskaffenhet går i fullbordan, så finns intet skäl att förklara detta för en ren tillfällighet, oberoende av själva profetian, liksom man skulle kunna göra det med en eller annan enstaka stående förutsägelse. För att kunna med varandra jämföra Gamla Testamentets profetior och auguren Vettius Valens, måste dennes spådom ha stått i omedelbart samband med en hel följd av förutsägelser, som slutit sig den ena till den andra, sekel efter sekel, alltsedan Roms grundläggning - vad säger jag? - alltsedan världens skapelse.

Lucile: Mig synes det, min älskade vän, såsom vore denna skillnad påtaglig, och såsom hade herr Abbén tillfredsställande förklarat den.

Lassalle: Jag motsäger visserligen ej det som herr Abbén nyss yttrat rörande Gamla Testamentets profetiska karaktär; men jag kan dock ej gå in på de slutsatser som han anser kunna dragas härav. Jag medgiver att denna bok innehåller en fortgående och sammanhängande profetia; ni har bevisat det och jag visste detta till någon del förut. Likväl hindrar icke denna profetias allmänlighet och stora omfattning, att den ej kan hava gått i fullbordan av en blott tillfällighet. Den är helt enkelt en och samma förutsägelse, som blivit återupprepad under mångfaldiga former; profeterna har sökt att efterlikna den ene den andre. Varför skulle ej denna profetias fullbordan kunna vara likaväl ett blott tillfälligt händelsernas sammanstötande, som uppfyllelsen av Vettius Valens förutsägelse, eller som Senecas aningar? Profetians allmänneliga ordalag är härvidlag endast en lättnad mer; ju allmänneligare en sak är, ju obestämdare är den även, och ägnar sig åt alla möjliga fall.

Abbén: Förlåt mig, min vän; vi använder samma ord utan att ge det samma betydelse. Med en "allmännelig profetia" menar jag en sådan, som omfattar hela den Gamla Testamentet genomgående grundtanken, och ingalunda, som ni låter påskina, en profetia som uttrycker sig i allmänna ordalag och dubbelmeningar. Förstådd efter denna mening är profetian långt ifrån att vara allmännelig, tvärtom är den lika tydlig som den är omfattande. Den beskriver de kommande händelserna i deras minsta delar, och gör teckningar av Messias med en sådan noggrannhet, att intet tillfälle lämnas åt slumpen att låta den gå i fullbordan. Detta är så sant, min vän, att till och med ni skulle, om ni velat, på förhand, innan ännu profetian gått i fullbordan, med hjälp blott av denna, ha kunnat författa en liten historia över Messias, en historia, som ni sedermera i Nya testamentet skulle ha funnit ord för ord besannad genom Jesus Kristus.

Vill ni veta tiden då Messias borde komma? Se här, hur Daniel (9:24-27) förutsäger, att han skall komma sjuttio veckor (varje vewcka lika med 7 år, se 1 Mos. 20:27), eller fyrahundranittio år efter den tid då påbudet utgick, att judafolket skulle återvända från sin fångenskap och återuppbygga Jerusalem; Haggai (2:6-9) visar hur Messias skulle, genom sin närvaro, förherrliga det andra templet. Se även Malaki (3:1). Jersus kommer på den förutsagda tiden, räknat från Artaxerxes´ påbud, och vistas ofta i detta andra tempel, som brändes av Titus fyrtio år därefter, såsom även Daniel profeterat i det anförda stycket. Var skulle Messias födas? Se här hur Mika (5:2) förutsäger att han skulle födas bland judafolket och i den lilla staden Betlehem. Från vem eller vilka skall han härstamma? Se här en hel skara av profeter som svarar, att han skall härstamma från Abraham (1 Mos. 12:3), genom Isak (1 Mos. 26:3-4) och Jakob (1 Mos. 28:14, 4 Mos. 24:17) och Juda (1 Mos. 49:10) och på detta sätt ända till David (Jes. 11:1, Jer. 33:15); ni påminner er att Jesus föddes i Betlehem, av Davids hus. Men skulle ni nu även vilja lära känna omständigheterna under hans levnad, tillika med det som föregick hans födelse, och följde på hans död? Allt detta är beskrivet i Gamla Testamentet; och om ni jämför dessa profetior, som jag skall läsa upp, med de motsvarande styckena i evangelierna, som jag också vill visa er, så skall ni finna uppfyllelsen lika fullkomlig och till alla delar fullständig, som profetian är omfattande.

Före honom kom en profet som var hans förelöpare (Mal. 3:1, Jes. 40:3,5); ni förstår att jag menar Johannes Döparen. Jesus skulle föraktas av människorna, fastän han var Messias, och man skulle i hans person se en förr okänd blandning av höghet och fönedring (Jes. 53, detta märkvärdiga kapitel som man kallar ett femte evangelium). Han kommer till Jerusalem ridande på en åsna (jfr Sak. 9:9 med Matt. 21:1-9). Han skulle förrådas av en vän, och säljas för trettio silverpenningar, som sedan utbetalades till en krukmakare (Psalt. 41:9, Sak. 11:12-13, jfr Matt. 26:15, 27:3-7). Han skulle dömas såsom en missgärningsman och undergå sin hårda dom med en undergivenhet utan like (Jes. 53:6-7, 12, jfr hela hans lidandeshistoria). Man skulle genomstinga hans händer och fötter, hans bödlar skulle dela hans kläder, och dra lott om hans kjortel (Psalt. 22:16, 18, jfr Joh. 19:18, 23-24). Man skulle begabba honom, även under hans förskräckligaste plågor (Psalt. 22:2,7-9), jfr Matt. 27:35-46). Man skulle ge honom att dricka galla och ättika (Psalt. 69:22, jfr Matt. 27:34). Väl hade man ämnat begrava honom såsom en missdådare; men han begrovs icke desto mindre såsom en högt uppsatt man (Jes. 53:9, jfr Matt. 27:38, 57-60). Just när allt syntes som mest förlorat, så slutade han med att segra; hans påbegynta verk skulle efter hans död ha den fullständigaste framgång, hans lära som förkastades av judarna erkännas och antagas av folk och furstar, och slutligen betäcka hela jorden (Jes. 53:10-12, 49:1-8, 1 Mos. 22:18). Vad säger ni om allt detta, min vän? Är väl detta blott obestämda förutsägelser, som man kan vrida och vända hur man vill, och månne de har endast slumpen att tacka för att de gått i fullbordan? Visa mig, i hela historien, någon annan än Jesus Kristus, på vilken allt detta kunde passa in, fast det inte är annat än en ringa, obetydlig del av profetian; visa mig någon annan som skulle vara född i Betlehem, av Davids hus, vid den tid då det andra templet var uppbyggt, fastän kort före dess förstörelse, som blev förrådd, såld för trettio silverpenningar, dömd och dödad såsom en rövare, och inte desto mindre begraven såsom hade han varit en mäktig man; som slutligen hade varit den mest föraktade bland människor, men på samma gång den mest upphöjde och förherrligade, och som, förkastad av flertalet bland sina samtida, men trodd och hyllad först efter sin död, har åstadkommit en så allmän omvälvning i världen!

Lassalle: Herr Abbé, jag har ej någon lust för onödigt krångel och motsägelser. Jag skall ej längre vidhålla, att fullbordan av så i detalj gående profetior berott av något händelsernas tillfälliga sammanstötande, såsom fallet varit med Vettius Valens´ spådom, eller Senecas aningar. Men vad jag ej kan underlåta att motsäga, är själva den betydelse, som ni vill tillägga Gamla Testamentets profetior. Jag ser i dem alldeles icke detsamma, som ni ser. Det finnes knappast en enda av dem, som är uttalad i tydliga och vanliga ordalag, utan de flesta innehålla och beskriva på samma gång så många framtida händelser, att man svårligen kan urskilja det tillkommande från det närvarande. Varför är ej profetians uttryckssätt lika klart och tydligt som historiens? Jag skall taga såsom exempel de tre eller fyra första förutsägelserna, som ni visat mig. Vad förvissar mig om, att "alla hedningars tröst", varom Haggai talar, eller att han "som i Israel en Herre vara skall", vilken Mika låter födas i Betlehem, ej skulle kunna vara någon annan än Messias? Jag kan ej heller vara mer viss på, att det menas honom, när det talas om "Abrahams säd", och ännu mindre om "stjärnan, som utgår av Jakob", vilket ju kan betyda allt vad man vill. Hur kan jag veta säkert, att de sjuttio veckor, som Daniel omtalar, är sådana som omtalas i 1 Mos. 29:27? Jag måste bekänna att allt de där synes mig mycket mörkt och otydligt; men för att era skäl skulle kunna äga full bevisningskraft, hade det ovananförda måst vara klart som dagen.

Abbén: Ni har nu, min vän, träffat på den enda verkliga svårigheten. Här är den enda svaga punkten i mina påståenden, och jag kan inse, varför ni gör detta inkast. Jag vet till och med ej, om jag skulle kunna så nöjaktigt förklara denna profetiornas brist på klarhet och tydlighet, att icke en verklig disputations-ande kunde finna något kryphål för sina inkast. Men ni är ingen sådan, jag gör er gärna denna rättvisa, och jag tror att ni skall bliva fullkomligt övertygad av de skäl, som jag kommer att framlägga.

Jag medgiver gärna, att profetians sätt att uttrycka sig i allmänhet ej är lika klart och tydligt som historiens. Och varför? Detta har man sökt förklara på flera sätt; vi kunna häröver endast gissa oss fram, och jag inskränker mig här till en enda anmärkning. Detta profetians halvdunkel tillhör den plan, som Gud följt överallt, där hans försyn framstår såsom verkande. Ty för det första lägger Gud inga band på människans frihet; men detta måste han hava gjort i avseende på vissa profetior, om de vore så beskaffade som ni fordrar, och trons fiender skulle allt sedan de uttalades hava kunnat göra allt sitt till för att hindra deras fullbordan. Det var nödvändigt att de skulle kunna bestyrka profetians riktighet, utan att själva hava en aning därom. För det andra tvingar Gud ingen människas övertygelse. Han framlägger ingalunda sanningen så obeslöjad och klar för våra ögon, att för oss ej återstår något besvär eller arbete; tvärtom nödgar han oss ständigt att söka den, att forska efter den, särskilt av den orsaken att religionen mer består i ett uppfattande med hjärtat än med förståndet. Denna anmärkning gäller ej endast den uppenbarade, utan även natur-religionen. Guds närvaro, själens odödlighet, varpå ni ej tvivlar, synes dem också klar och tydlig såsom dagen? Om det så är, så hade Vicaire Savoyards förklaring kunnat vara mycket enklare än den är. Fordra ej av uppenbarelsen en klarhet, sådan ej en gång själva förnuftet äger den; och när bevisen för Guds tillvaro och ett liv efter detta är tillfyllestgörande för ett redligt sinne, så låt även övertyga er, att profetiorna är så klara och tydliga, att man av deras uppfyllelse kan förstå, att de förutsagt vad som skett. Detta gäller om Gamla Testamentets profetior, och vad mer är: vi har där till och med en stor del av de för själva den förutsagda händelsens fullbordan nödiga förberedelserna, eller åtminstone tydliga drag av dessa.

För övrigt, min vän, finns i Gamla Testamentet profetior, som är mycket tydligare än de, som handla om Messias i allmänhet. Dessa senare skulle ej ha kunnat vara sådana, som ni fordrar, utan att kristna religionen hade blivit förkunnad samtidigt med den judiska, varigenom uppenbarelsens fortgående ordning hade blivit störd. I dem, säger ni, är invävda samtida händelser? Detta är sant; men just detta gör dem till länkar i Gamla Testamentets hela stora profetiska innehåll; vad de förlora i tydlighet, det återvinna de i omfång och djup. Men jag kunde även anföra andra profetior, som är tydligare och nästan sådana som ni önskar er dem.

(forts.)

ANDRA AVDELNINGEN: Brevväxling om Bibelns tolkning

Första brevet

Andra brevet

Tredje brevet

Fjärde brevet

Femte brevet

Sjätte brevet

Sjunde brevet

Åttonde brevet

Nionde brevet

Tionde brevet - Herr Mercier till Lucile

[---] Jag gör denna anmärkning en gång för alla: Det måste tillåtas mig att fritt uttala nig om herr Abbéns bevis, och sanningen skall tvinga mig att mer än en gång fälla en stträng dom över dem; men hans personliga karaktär tillåter jag mig ej att klandra.

Hur det än hänger ihop med det, så påstår jag dock, att det icke har lyckats honom att bevisa ens den allmänna satsen [existensen av en ofelbar kyrka, skr. anm], till vilken han så försiktigt hade tagit sin tillflykt. Han uppställer tre bevis härpå. De skall, säger han, tjäna till att ömsesidigt fullständiga varandra; vad som brister i det ena, skall man finnna i det andra. Detta förstår jag ej; tre maskstungna bordsben kan svårligen hjälpa varandra att bära ett bord [tre är väl ändå bättre än ett? skr. anm.]. Jag säger med "Samtalens" författare: "Ett gott medel är bättre än två dåliga"; och eftersom han särskilt har behandlat var och en av Rousseaus tre förklaringar över profetiorna, vill även jag särskilt gå igenom var och en av de tre grunder, varmed man tror sig kunna bevisa att det finns en ofelbar kyrka.

Första beviet: FÖRNUFTET

Jag skall fatta mig kort över denna punkt. Det är ett bevis som snarare förtjänar att avvisas, än att gendrivas.

Herr Abbén slutar av otillräckligheten av den enskildes förnuft vid Bibelns uttolkning, till nödvändigheten av en ofelbar domstol. Jag kunde inskränka mig till att svara, att detta bevis blott gäller med hänseende till rationalisterna. Emedan det mänskliga förståndet är otillräckligt när det är lämnat åt sig självt, följer månne därav oundvikligt, att förhållandet är detsamma när det leds av Guds Ande? Ty detta är, jag upprepar det ännu en gång, vår tro.

Men om ock beviset skulle synas oss träffande, så är det icke desto mindre utan kraft. Det hela reducerar sig till en blott förmodan eller gissning. Man försätter sig tillbaka till kristendomens första uppkomst; man undersöker vilka medel Gud väl har använt för att utbreda och befästa den; och man säger, man vågar säga: detta har han måst göra, det är icke möjligt att han kunnat handla annorlunda. Men vad är vi, att vi skall föreskriva Gud den väg han bör följa? Kan vi ej bedraga oss i våra förutsättningar? Och vilken auktoritet kan väl en ofelbar kyrkas lära ha, som endast stödjer sig på vårt svaga förnuft?

Detta förstod herr Abbén väl att begagna sig av mot herr de Lasalle, då han bekämpade dennes tvivel angående Skriftens gudomliga ursprung. Det förekom herr de Lasalle omöjligt, att Gud skulle ha uppenbarat sig för människorna, eller åtminstone att han skulle ha gjort det på detta sätt. Men herr Abbén gjorde honom då uppmärksam på, att vi, okunniga som vi är om Guds avsikter, ej bör undersöka vad han bort göra, utan vad han har gjort. Detta säger nu även jag, med hänseende till den fråga, som för ögonblicket sysselsätter oss. Man vill veta, huruvida Guds Ande har föredragit att tala omedelbart till varje troende, eller medelbart genom kyrkan. Men nu påstår jag att ingen människa har rätt att avgöra denna fråga enligt sitt eget förnufts åsikter, och att det enda medlet, till att med säkerhet besvara densamma, är att rådfråga Skriften.

Denna försiktighetsregel är så mycket nödvändigare, som Gud ofta, och i synnerhet i det som angår religionen, gör alla våra tankar till skam, och väljer sådana medel varpå vi aldrig har tänkt. Ty det som han uppenbarar för oss, säger Paulus, är "det inget öga har sett, och inget öra hört, och i ingen människas hjärta har uppstigit." Detta skriftställe kan fullkomligt tillämpas på vårt ämne, ty aposteln talar på detta ställe om den helige Ande (1 Kor. 2:9). Men efter herr Abbéns mening är de medel som Gud har valt så litet nya för oss, och ligger så alldeles inom vårt förstånds område, att vi lätt av oss själva kan finna dem. Bara detta är tillräckligt att göra dem misstänkta för mig.

Försök att använda herr Abbéns bevisningssätt på ett par punkter, med hänseende till vilka den gudomliga viljan redan är oss bekant, och ni skall inse hur lätt ett dylikt bevisningssätt för oss på avvägar.

Låt oss istället för att med herr Abbén försätta oss tillbaka till kristendomens första början, fästa blicken på Abrahams kallelse. Låt oss förutsätta, att vi är fullkomligt okunnniga om allt som skulle ske, och endast veta att Gud har beslutat att uppenbara sig för denne patriark, och genom honom, förr eller senare, för hela människosläktet. Låt oss därefter framställa denna fråga för oss själva: Hur och på vad tid skall Guds uppenbarelse utgå av Abrahams släkt och utbreda sig bland jordens övriga folkslag? Om nu någon hade kommit och berättat för oss, att denna uppenbarelse under en tid av 2000 år skulle förbliva dold i en sådan liten vrå av världen som Palestina, och hos ett så föga bekant folk som Israeliterna, tror ni ej då, att Herr Abbén skulle ha funnit åtminstone lika goda skäl mot detta antagande, som dem han nu åberopar sig på, för att bevisa att Gud inte kan ha lämnat sin kyrka utan en synlig domstol? Vi skulle alla ha dömt därom på samma sätt som han, men vi skulle ha bedragit oss; det har ju historien visat.

Låt oss gå ännu längre tillbaka, och tänka oss försatta till världens första dagar. Synden är nyss kommen i världen, och Gud har i dunkla ord lovat människan en tillkommande Förlossare, som ensam kunde avhjälpa följderna av hennes förskräckliga fall. Det gäller nu att bestämma den tid, på vilken det är troligt att Messias skall födas. Vad skulle herr Abbén ha tänkt om mig, om jag hade vågat påstå, att 4000 år skull förflyta innan Frälsaren kom till världen, och att han till nästan 2000 år efter sin födelse skulle vara fullkomligt okänd för två tredjedelar av människosläktet? Och dock skulle jag, under ovannämnda förutsättningar, ha varit i besittning av Guds hemlighet, medan den var dold för herr Favien.

Låt oss slutligen tänka oss tillbaka till tiden före världens skapelse. Gud står i begrepp att skapa en värld, och man söker att förutse hur han skall utkasta planen till den. Skall han skapa en värld, som är otillgänglig för det onda, eller en värld, dit synd och smärta kan tränga in? Här skulle nu herr Abbén helt visst varit säker på sin sak, och påstått som något, vilket följer av sig själv, att den första förutsättningen allena vore den, som kunde vara förenlig med de gudomliga fullkomligheterna, och att den andra var oantaglig, innebärande en självmotsägelse, samt förnärmande för Skaparen. Och dock var det denna andra förutsättning som skulle bliva en verklighet, och den första var blott en dröm.

Hur skulle vi nu vid alla dessa hypoteser som jag har uppställt ha betett oss, om icke för att uppdaga sanningen, vartill vårt förnuft ju inte var i stånd, så åtminstone för att undgå villfarelser? Vi borde ha sagt: Jag vet det inte; hur skulle jag kunna vara nog förmäten att vilja förutse Guds planer, jag, som så ofta varken kan fatta eller förstå dem, även sedan de blivit mig bekanta? För att kunna döma om det som Gud bör göra, måste jag vänta tills jag får veta vad Gud har gjort.

Se där den ödmjuka och säkra väg, som jag för min del har beslutat att följa. Jag kunde väl uppställa slutsats mot slutsats och å min sida finna bevis för att Gud gör det, som herr Abbén förklarar att han omöjligen har kunnat göra. Men vartill skulle detta tjäna? Detta sätt att diskutera är mig emot, det sårar min tro. Jag fruktar till och med blotta skenet av att vilja giva Gud råd; och eftersom jag dock måste taga min tillflykt till honom, jag menar till hans ord, och åt detsamma överlämna att döma mellan våra motsatta meningar, vill jag hellre gå rakt fram till denna högsta auktoritet, och således göra ett snart slut på denna förmätna strid.

Den bekanta liknelsen om lagboken bevisar ingenting. Det kan här sägas, att jämförelse inte är detsamma som bevis. Man jämför här två alldeles olikartade saker, och man förgäter, att i sådana frågor, som angå det mänskliga samhället, kommer det an på mänsklig dom, medan det i andliga frågor endast och allenast beror på Guds dom. [Man finner denna tanke vidare utvecklad längre fram, utg. anm.]. Den mänskliga rättvisan kan ej utövas utan en synlig domstol, emedan den skall uttala en dom över en materiell handling, och emedan dess dom har handgripliga och omedelbara följder. Men med den gudomliga rättvisan förhåller det sig helt annorlunda, ty den träffar framför allt hjärtats tankar, och har vittomfattande följder, vilka är osynliga för människors ögon. Låt oss ta ett exempel: Då Fieschi blev anklagad för att ha velat mörda konungen, och frågan var om han skulle halshuggas, då var en synlig och mänsklig domstol nödvändig för att förhöra honom, döma honom, och låta domen gå i verkställighet. Men Gud behövde ej göra något sådant, för att få veta om Fieschi var skyldig, eller för att vedergälla honom för hans gärningar i detta eller det tillkommande livet, till och med om människor aldrig hade sett något.

Ni måste således medge, att det första bevis, som herr Abbén ger er, alldeles icke bevisar hans sats; och ej heller någonsin skall kunna göra det. Men vad är då orsaken till, att det är just detta bevis, vari den ofelbara kyrkans försvarare finner ett så stort behag? Jag var idag närvarande vid en förhandling, som på markisens av ***s uppfordran i flera vittnens närvaro ägde rum mellan en katolsk och en protestantisk präst. Man hade kommit överens om, att båda parterna skulle ha var sin medhjälpare, som i nödfall kunde bistå dem. Men då man under samtalets fortgång hade kommit in på den heliga Skrift, tog den katolske prästens medhjälpare till orda och sade: "Jag ser mig nödsakad att draga mig tillbaka. Jag är icke troende, jag hade blott kommit hit för att i nödfall bistå herr abbé D*** med rent filosofiska betraktelser, men eftersom man vädjar till Skriften och tron, så är det enda bevis, som jag har att uppställa, på orätt plats, och jag bör därför iakttaga tystnad." Vad säger ni härom? En präst kallar en av sina vänner till hjälp, som icke är troende, och som endast skall försvara kyrkan med filosofiska betraktelser! Ger icke denna händelse er en måttstock på det värde, som man tillägger detta bevis? Och är det ej anmärkningsvärt, att en kyrka, som fordrar att de troende skall ålägga sitt förnuft en fullkomlig tystnad och blint underkasta sig, missbrukar förnuftet till att bekräfta sin auktoritet, i det den således av andra fordrar, att man skall taga sitt förnuft till fånga, men därunder sätter sitt eget förnuft på tronen.

Jag övergår nu till det andra beviset. Tillåt mig, att förändra den ordning som herr Abbén har följt, och att börja med traditionen. Han har gömt denna punkt till sist; utan tvivel emedan han gjorde sig räkning på, att ni därav skulle bliva mest överbevisad. Men jag har en liknande grund, varför jag vill sluta med "Skriftbeviset", vilket i mina ögon är det viktigaste och mest avgörande. Jag skall icke underlåta, att det oaktat behandla frågan om traditionen med all den utförlighet som erfordras; den skall bliva föremålet för mitt nästa brev.