Andra brevet: Abbé Favien till Lucile

Göra mig besvär att svara er! Säg inte så. Det brev som ni haft godheten att skriva till mig är det angenämaste och kärkomnaste som jag någonsin kunnat ta emot. Vad kan väl vara mer glädjande för en Kristi tjänare, än att se en människa söka sanningen med så mycken uppriktighet och värme som ni? Och vad skulle väl kunna överensstämma mer med såväl mina önskningar som min plikt, än att ledsaga er under detta sökande! Min förmåga kan visserligen vara ringa, men mitt nit, min iver ska vara så mycket större.

Gud själv har börjat ge er något av sitt ljus. Han skall också fullfölja sitt verk, det kan ni vara övertygad om. Sant är att ni tar en annan väg än den som troende människor vanligen brukar följa. Oftast börjar man med att tro på kyrkan, och sedan på den lära som kyrkan förkunnar; man tror på den heliga Skrift om vars gudomliga ursprung denna kyrka försäkrar oss. Ni däremot tycks vilja gå från Bibeln till kyrkan. Detta skulle ej kunna annat än inge mig viss oro, om jag inte vore övertygad om att det inte ska dröja länge innan ni beträder den vanliga vägen, som också utan gensägelse är både den enklaste och den säkraste. Ni ska snart inse att det inte finns något varaktigt lugn eller säkerhet för andra än dem som helt och hållet kastar sig i kyrkans armar, liksom barnet i moderns, och av henne låter sig föras till Gud. Bönen, erfarenheterna, kännedomen av ert eget hjärta, ja, till och med de svårigheter som redan nu ställer sig i vägen för ert sökande efter sanningen, allt detta ska mycket lättare än mina ord lära er inse sanningen av det här, och på så sätt ska ert sinne så småningom bli frigjort från den återstod av protestantism, som kommit er att vända upp och ner på den ordning som ni bort följa vid er omvändelse.

Ni ber mig framhålla de skäl som bevisar vår heliga religions gudomliga ursprung. Detta skulle vara mycket lätt, eller rättare sagt överflödigt, om ni hade följt den ordning som jag nyss angav, och om ni från början hade insett nödvändigheten av att i allt underkasta er kyrkans avgörande. Då skulle jag ha kunnat sammanfatta allt i dessa få ord: Bibeln är en bok, skriven under gudomlig ingivelse, för så uppfattar kyrkan den, och hon kan inte vilseleda oss. Men på den punkt där ni nu står, inser jag väl att detta svar inte kan tillfredsställa er. Jag ska således försöka lämna ett svar som mer överensstämmer med ert nuvarande behov, för att inte ge er anledning att tyda min tystnad som ett försök att undvika besvarandet av era frågor. Måtte Gud bevara mig från att göra eller säga något, som kunde nedsätta den trosbekännelse i vilken ni har blivit född!

Men, min vän, de saker som ni har frågat mig till råds om är alltför viktiga att avhandlas i ettt brev. Jag skulle mycket lättare kunna förklara dem vid ett personligt sammanträffande med er, och ni själv skulle då även mer obehindrat kunna framställa era betänkligheter och tvivel. Jag måste i nästa vecka göra en resa. Tiden tillåter mig inte att göra något uppehåll på bortvägen, men på hemresan ska jag ha äran att besöka er, och vi kan då få tid att behandla det ämne som så livligt och med så stort skäl sysselsätter er.