För första gången under mitt liv har jag börjat inse att jag helt och hållet saknar någon bestämd religion, samtidigt som jag känner ett ständigt återkommande behov av att äga en. I likhet med alla andra, eller åtminstone de flesta kvinnor, har det även för mig funnits ögonblick av en slags religiös sinnesstämning vid den ålder då hjärtat känner ett behov av att älska, och hänger sig åt Gud i brist på något annat föremål. Men detta har bara varit hastigt övergående. Snart nog upptogs mitt sinne uteslutande av mina nöjen, av den lilla framgång jag möjligen hade i nöjeslivet, och längre fram av min böjelse för Herr de Lassalle. Kort sagt: detta livets plikter, make, barn och världsliga bestyr tog helt och hållet mitt sinne och mina tankar i anspråk. Och om jag än genom de besök som jag bara av gammal vana gjorde i kyrkan, och genom att delta i mässan, någon gång påmindes om Guds existens, så måste jag ändå bekänna att jag däremellan aldrig ägnade honom en enda tanke. Såsom ni vet, herr Abbé, bekymrar sig min man aldrig om vad jag tänker eller gör i andliga saker. Har jag varit likgiltig i detta avseende, så är däremot han utan något enda slags tro.
Ni vet sannolikt inte att jag är född protestant. De har nästan fallit till och med mig själv ur minnet. Min födelse kostade min mor livet, och min far dog innan jag fyllt tolv år. När jag sedan gifte mig, ägde jag endast avlägsna släktingar kvar i livet; frivilligt och utan att lägga någon särskild vikt vid det, slöt jag mig till den religion som min släkt bekände sig till, och i den är mina barn uppfostrade. Men slutligen - jag kan inte uttala det utan att skämmas - kom jag därhän, att inte bekänna mig till något kyrkosamfund alls.
En tillfällighet, som måste synas er nästan barnslig, förde mig på andra tankar. Sistlidna Allhelgonadag var vädret särskilt vackert, vi gick ut för att njuta av lantluften, och kom på hemvägen rätt förbi kyrkogården. Samtalet förlorade för några ögonblick sin vanliga ytlighet och innehållslöshet, och vände sig under några minuter omkring döden och de dödas begravning. Men, sa jag, när jag är död, var ska väl jag begravas? Protestant är jag till födelsen, av omständigheterna har jag blivit katolik, men tillhör i själva verket inte någon av dessa kyrkor, och tar aldrig emot nattvarden. Vilken av dessa kyrkor ska då min döda kropp tillhöra? Herr Abbé, ni må tänka vad ni vill om mig, men sedan dess har denna fråga aldrig velat lämna mig, utan förföljer mig ständigt, och har liksom tvingat mig att om än ofullkomligt försöka fästa tankarna på allvar vid det som innefattas i ordet religion. Jag hade börjat med att endast känna en viss omsorg för min kropp, och fortsatt med att oroa mig för själen. Jag vill komma till klarhet över vad jag är. Eller rättare sagt: jag vill någon gång bli en verklig katolik, och ser inget skäl varför jag skulle återgå till mina föräldrars tro.
Om det är likgiltigt vilken bekännelse av dessa båda man tillhör, så förblir jag hellre kvar i den jag nu räknar mig till, eller den man i varje fall tror att jag omfattar. Jag kan bli katolik utan att väcka något slags uppseende, men kan däremot inte övergå till protestantismen utan att väcka förargelse. Dessutom vore det mig i hög grad motbjudande att i denna sak skilja mig från make och barn, och jag skulle försaka allt annat hellre än att framkalla någon splittring inom min familj. Dessutom finns det så mycket annat som drar mig till den katolska tron. Anse dock inte denna bekännelse, herr Abbé, som något smicker: jag skulle säga detsamma till vilken, även protestantisk, kyrkas tjänare som helst. Bortsett från möjligen medfödda fördomar kan jag inte undgå att i er tro igenfinna ett visst århundradenas anseende, som saknas hos protestantismen; den är vitt utbredd, väl ordnad och har gamla anor. Även dess högtidliga ceremonier och dess härliga tempelbyggnader kan inte annat än utöva en stark dragning. Jag känner likväl ett stort behov att bättre lära känna en trosbekännelse, som jag önskar kunna omfatta helt och hållet, och i brist på annat har jag börjat läsa "En kristens vägledning", en bok som jag använt i kyrkan, fast utan att, annat än undantagsvis, tänka på vad jag läste.
En sak i denna bok har emellertid på det högsta förundrat mig, och det är de stycken ur den heliga Skrift som jag där finner åberopade. Antingen är Bibeln den gemensamma grunden för såväl den enda som den andra religionsbekännelsen, och jag kan då ej göra något orätt i att läsa den, varken från katolsk eller protestantisk synpunkt, eller också ligger någon särskild kraft förborgad i dessa utdrag, genom vilka denna del av boken utmärker sig framför alla de andra. Det övriga av boken har jag läst med glädje och uppbyggelse, men evangelierna och epistlarna har jag läst och läst om igen utan att tröttna, och erfar av dem i mitt sinne ett sådant intryck, att jag ej ens själv förmår göra det klart för mig, utan ber er, herr Abbé, att vara mig behjälplig med detta.
Å ena sidan - jag kan inte underlåta att säga er det - syns mig de utdrag ur Bibeln som jag läst i "Vägledningen" bära omisskännliga tecken på renhet, sanning och tillförlitlighet, varigenom jag känner mig övertygad om att den måste vara skriven under gudomlig ingivelse. Men å andra sidan - jag måste bekänna det - förekommer där en sådan mängd sällsamma saker, så rakt motsatta alla antagna åsikter och meningar, att jag svårligen kan föreställa mig att de är sanna, eller att Gud skulle ha gått tillväga på det sättet. Tro mig, herr Abbé, om jag nu ska säga er allt: jag kan omöjligen fatta att Gud någonsin talat omedelbart till människorna. En uppenbarelse, profeter, underverk - - - förlåte mig min uppriktighet, men det syns mig varken möjligt eller troligt att sakerna gått till så, och även om jag är långt ifrån att instämma i min mans fritänkeri, kan jag inte förneka att hans skäl och bevis ibland gör stort intryck på mig.
Men vad tänker ni själv i dessa ämnen? Är dessa underbara berättelser verkligen sanna? Ni tror dem; därpå kan jag inte tvivla, för jag känner er uppriktiga karaktär. En man sådan som ni hänger sig inte åt en sak utan att först ha fått övertygande bevis på dess sanning. Men vilka är då dessa bevis? Är de sådana att även jag skulle kunna bli övertygad av dem? Mitt sinne är såsom ni ser inte fullt öppet för tron, men inte heller alldeles stängt. Hur det nu än må förhålla sej med det, så är jag inte böjd för att göra en sak enbart till hälften, utan sedan jag nu en gång börjat forska och undersöka, vill jag också ha saken klar och tydlig för mitt hjärta.
Kanske undrar ni över varför jag inte vänder mig till pastorn i min församling. Han är visserligen en ganska bra människa, men ändå inget annat än en av dessa oerfarna själasörjare som nuförtiden sänds ut i församlingarna, utan att äga mer vetande än de inhämtat på seminariet. Jag är nu i behov av någon som inger förtroende, och vars erfarenhet i andliga frågor jag kan förlita mig på. Om ni gör er besvär att svara mig, så glöm för all del inte, det ber jag er om, att jag varken är något stort snille eller har något omätligt förråd av vetande. Tala till mig så enkelt som möjligt, och lägg fram sådana skäl som ligger inom området för min förmåga att fatta.
No comments:
Post a Comment