Tionde brevet - Herr Mercier till Lucile

[---] Jag gör denna anmärkning en gång för alla: Det måste tillåtas mig att fritt uttala nig om herr Abbéns bevis, och sanningen skall tvinga mig att mer än en gång fälla en stträng dom över dem; men hans personliga karaktär tillåter jag mig ej att klandra.

Hur det än hänger ihop med det, så påstår jag dock, att det icke har lyckats honom att bevisa ens den allmänna satsen [existensen av en ofelbar kyrka, skr. anm], till vilken han så försiktigt hade tagit sin tillflykt. Han uppställer tre bevis härpå. De skall, säger han, tjäna till att ömsesidigt fullständiga varandra; vad som brister i det ena, skall man finnna i det andra. Detta förstår jag ej; tre maskstungna bordsben kan svårligen hjälpa varandra att bära ett bord [tre är väl ändå bättre än ett? skr. anm.]. Jag säger med "Samtalens" författare: "Ett gott medel är bättre än två dåliga"; och eftersom han särskilt har behandlat var och en av Rousseaus tre förklaringar över profetiorna, vill även jag särskilt gå igenom var och en av de tre grunder, varmed man tror sig kunna bevisa att det finns en ofelbar kyrka.

Första beviet: FÖRNUFTET

Jag skall fatta mig kort över denna punkt. Det är ett bevis som snarare förtjänar att avvisas, än att gendrivas.

Herr Abbén slutar av otillräckligheten av den enskildes förnuft vid Bibelns uttolkning, till nödvändigheten av en ofelbar domstol. Jag kunde inskränka mig till att svara, att detta bevis blott gäller med hänseende till rationalisterna. Emedan det mänskliga förståndet är otillräckligt när det är lämnat åt sig självt, följer månne därav oundvikligt, att förhållandet är detsamma när det leds av Guds Ande? Ty detta är, jag upprepar det ännu en gång, vår tro.

Men om ock beviset skulle synas oss träffande, så är det icke desto mindre utan kraft. Det hela reducerar sig till en blott förmodan eller gissning. Man försätter sig tillbaka till kristendomens första uppkomst; man undersöker vilka medel Gud väl har använt för att utbreda och befästa den; och man säger, man vågar säga: detta har han måst göra, det är icke möjligt att han kunnat handla annorlunda. Men vad är vi, att vi skall föreskriva Gud den väg han bör följa? Kan vi ej bedraga oss i våra förutsättningar? Och vilken auktoritet kan väl en ofelbar kyrkas lära ha, som endast stödjer sig på vårt svaga förnuft?

Detta förstod herr Abbén väl att begagna sig av mot herr de Lasalle, då han bekämpade dennes tvivel angående Skriftens gudomliga ursprung. Det förekom herr de Lasalle omöjligt, att Gud skulle ha uppenbarat sig för människorna, eller åtminstone att han skulle ha gjort det på detta sätt. Men herr Abbén gjorde honom då uppmärksam på, att vi, okunniga som vi är om Guds avsikter, ej bör undersöka vad han bort göra, utan vad han har gjort. Detta säger nu även jag, med hänseende till den fråga, som för ögonblicket sysselsätter oss. Man vill veta, huruvida Guds Ande har föredragit att tala omedelbart till varje troende, eller medelbart genom kyrkan. Men nu påstår jag att ingen människa har rätt att avgöra denna fråga enligt sitt eget förnufts åsikter, och att det enda medlet, till att med säkerhet besvara densamma, är att rådfråga Skriften.

Denna försiktighetsregel är så mycket nödvändigare, som Gud ofta, och i synnerhet i det som angår religionen, gör alla våra tankar till skam, och väljer sådana medel varpå vi aldrig har tänkt. Ty det som han uppenbarar för oss, säger Paulus, är "det inget öga har sett, och inget öra hört, och i ingen människas hjärta har uppstigit." Detta skriftställe kan fullkomligt tillämpas på vårt ämne, ty aposteln talar på detta ställe om den helige Ande (1 Kor. 2:9). Men efter herr Abbéns mening är de medel som Gud har valt så litet nya för oss, och ligger så alldeles inom vårt förstånds område, att vi lätt av oss själva kan finna dem. Bara detta är tillräckligt att göra dem misstänkta för mig.

Försök att använda herr Abbéns bevisningssätt på ett par punkter, med hänseende till vilka den gudomliga viljan redan är oss bekant, och ni skall inse hur lätt ett dylikt bevisningssätt för oss på avvägar.

Låt oss istället för att med herr Abbén försätta oss tillbaka till kristendomens första början, fästa blicken på Abrahams kallelse. Låt oss förutsätta, att vi är fullkomligt okunnniga om allt som skulle ske, och endast veta att Gud har beslutat att uppenbara sig för denne patriark, och genom honom, förr eller senare, för hela människosläktet. Låt oss därefter framställa denna fråga för oss själva: Hur och på vad tid skall Guds uppenbarelse utgå av Abrahams släkt och utbreda sig bland jordens övriga folkslag? Om nu någon hade kommit och berättat för oss, att denna uppenbarelse under en tid av 2000 år skulle förbliva dold i en sådan liten vrå av världen som Palestina, och hos ett så föga bekant folk som Israeliterna, tror ni ej då, att Herr Abbén skulle ha funnit åtminstone lika goda skäl mot detta antagande, som dem han nu åberopar sig på, för att bevisa att Gud inte kan ha lämnat sin kyrka utan en synlig domstol? Vi skulle alla ha dömt därom på samma sätt som han, men vi skulle ha bedragit oss; det har ju historien visat.

Låt oss gå ännu längre tillbaka, och tänka oss försatta till världens första dagar. Synden är nyss kommen i världen, och Gud har i dunkla ord lovat människan en tillkommande Förlossare, som ensam kunde avhjälpa följderna av hennes förskräckliga fall. Det gäller nu att bestämma den tid, på vilken det är troligt att Messias skall födas. Vad skulle herr Abbén ha tänkt om mig, om jag hade vågat påstå, att 4000 år skull förflyta innan Frälsaren kom till världen, och att han till nästan 2000 år efter sin födelse skulle vara fullkomligt okänd för två tredjedelar av människosläktet? Och dock skulle jag, under ovannämnda förutsättningar, ha varit i besittning av Guds hemlighet, medan den var dold för herr Favien.

Låt oss slutligen tänka oss tillbaka till tiden före världens skapelse. Gud står i begrepp att skapa en värld, och man söker att förutse hur han skall utkasta planen till den. Skall han skapa en värld, som är otillgänglig för det onda, eller en värld, dit synd och smärta kan tränga in? Här skulle nu herr Abbén helt visst varit säker på sin sak, och påstått som något, vilket följer av sig själv, att den första förutsättningen allena vore den, som kunde vara förenlig med de gudomliga fullkomligheterna, och att den andra var oantaglig, innebärande en självmotsägelse, samt förnärmande för Skaparen. Och dock var det denna andra förutsättning som skulle bliva en verklighet, och den första var blott en dröm.

Hur skulle vi nu vid alla dessa hypoteser som jag har uppställt ha betett oss, om icke för att uppdaga sanningen, vartill vårt förnuft ju inte var i stånd, så åtminstone för att undgå villfarelser? Vi borde ha sagt: Jag vet det inte; hur skulle jag kunna vara nog förmäten att vilja förutse Guds planer, jag, som så ofta varken kan fatta eller förstå dem, även sedan de blivit mig bekanta? För att kunna döma om det som Gud bör göra, måste jag vänta tills jag får veta vad Gud har gjort.

Se där den ödmjuka och säkra väg, som jag för min del har beslutat att följa. Jag kunde väl uppställa slutsats mot slutsats och å min sida finna bevis för att Gud gör det, som herr Abbén förklarar att han omöjligen har kunnat göra. Men vartill skulle detta tjäna? Detta sätt att diskutera är mig emot, det sårar min tro. Jag fruktar till och med blotta skenet av att vilja giva Gud råd; och eftersom jag dock måste taga min tillflykt till honom, jag menar till hans ord, och åt detsamma överlämna att döma mellan våra motsatta meningar, vill jag hellre gå rakt fram till denna högsta auktoritet, och således göra ett snart slut på denna förmätna strid.

Den bekanta liknelsen om lagboken bevisar ingenting. Det kan här sägas, att jämförelse inte är detsamma som bevis. Man jämför här två alldeles olikartade saker, och man förgäter, att i sådana frågor, som angå det mänskliga samhället, kommer det an på mänsklig dom, medan det i andliga frågor endast och allenast beror på Guds dom. [Man finner denna tanke vidare utvecklad längre fram, utg. anm.]. Den mänskliga rättvisan kan ej utövas utan en synlig domstol, emedan den skall uttala en dom över en materiell handling, och emedan dess dom har handgripliga och omedelbara följder. Men med den gudomliga rättvisan förhåller det sig helt annorlunda, ty den träffar framför allt hjärtats tankar, och har vittomfattande följder, vilka är osynliga för människors ögon. Låt oss ta ett exempel: Då Fieschi blev anklagad för att ha velat mörda konungen, och frågan var om han skulle halshuggas, då var en synlig och mänsklig domstol nödvändig för att förhöra honom, döma honom, och låta domen gå i verkställighet. Men Gud behövde ej göra något sådant, för att få veta om Fieschi var skyldig, eller för att vedergälla honom för hans gärningar i detta eller det tillkommande livet, till och med om människor aldrig hade sett något.

Ni måste således medge, att det första bevis, som herr Abbén ger er, alldeles icke bevisar hans sats; och ej heller någonsin skall kunna göra det. Men vad är då orsaken till, att det är just detta bevis, vari den ofelbara kyrkans försvarare finner ett så stort behag? Jag var idag närvarande vid en förhandling, som på markisens av ***s uppfordran i flera vittnens närvaro ägde rum mellan en katolsk och en protestantisk präst. Man hade kommit överens om, att båda parterna skulle ha var sin medhjälpare, som i nödfall kunde bistå dem. Men då man under samtalets fortgång hade kommit in på den heliga Skrift, tog den katolske prästens medhjälpare till orda och sade: "Jag ser mig nödsakad att draga mig tillbaka. Jag är icke troende, jag hade blott kommit hit för att i nödfall bistå herr abbé D*** med rent filosofiska betraktelser, men eftersom man vädjar till Skriften och tron, så är det enda bevis, som jag har att uppställa, på orätt plats, och jag bör därför iakttaga tystnad." Vad säger ni härom? En präst kallar en av sina vänner till hjälp, som icke är troende, och som endast skall försvara kyrkan med filosofiska betraktelser! Ger icke denna händelse er en måttstock på det värde, som man tillägger detta bevis? Och är det ej anmärkningsvärt, att en kyrka, som fordrar att de troende skall ålägga sitt förnuft en fullkomlig tystnad och blint underkasta sig, missbrukar förnuftet till att bekräfta sin auktoritet, i det den således av andra fordrar, att man skall taga sitt förnuft till fånga, men därunder sätter sitt eget förnuft på tronen.

Jag övergår nu till det andra beviset. Tillåt mig, att förändra den ordning som herr Abbén har följt, och att börja med traditionen. Han har gömt denna punkt till sist; utan tvivel emedan han gjorde sig räkning på, att ni därav skulle bliva mest överbevisad. Men jag har en liknande grund, varför jag vill sluta med "Skriftbeviset", vilket i mina ögon är det viktigaste och mest avgörande. Jag skall icke underlåta, att det oaktat behandla frågan om traditionen med all den utförlighet som erfordras; den skall bliva föremålet för mitt nästa brev.