Andra samtalet

Abbén: Under vårt förmiddagssamtal har vi ej följt någon synnerligen ordnad tankegång. Väl har vi vidrört flera frågor, men likväl ej fullständigt avhandlat någon enda. Ni måste medge att felet till en del ligger hos er: ni har mot mig fört en tiraljörstrid. Jag har utan invändning fogat mig därefter, så mycket hellre som jag därigenom blivit satt i tillfälle att visa ser att det inte finns något enda av de inkast, som era filosofer med så mycket självförtroende uppställt, som ej av evangelium kan bemötas med minst sagt lika grundliga motskäl. Nu är ordningen kommen till er att försvara er, och till mig att anfalla. Jag skall söka att göra det med så mycken ordning som det är möjligt att iakttaga under ett samtal, och räknar på ert biträde i detta hänseende.

Lassalle: Jag begär ej bättre.

Abbén: Bibeln finns. Det gäller att undersöka dess ursprung. Se här min förklaring: Den är skriven under gudomlig ingivelse, och i den har Gud uppenbarat sig för människorna. Denna förklaring har sina svaga sidor. Vi har förut vidrört dessa, och jag vill ej vidare återkomma till dem, utan inskränker mig endast till ett vidrörande i allmänhet av deras beskaffenhet. Detta vidrörande avser nästan uteslutande de delar som äger gemenskap med de gudomliga avsikterna och viljan. Man säger: det överensstämmer ej med Guds vishet och höghet att uppenbara sig för människorna, eller, om man nu antar att Gud verkligen uppenbarar sig, så är det åtminstone ej troligt att han skulle ha gjort detta på det sätt som evangelium uppger, eller slutligen innehåller detta evangelium ett så beskaffat lärosystem, som omöjligen låter förena sig med Guds alla fullkomligheter. Gud vill ej, Gud bör ej, det är dit man alltid återkommer; ty man skulle ej våga säga: Gud kan ej. För att nu alla inkast av detta slag skulle vara avgörande och bevisande, fordrades att vi skulle äga fullkomlig kännedom om den gudomliga naturen. Har vi väl en sådan kännedom? och om man, i stället för att söka utforska vad Gud har gjort, gör anspråk på att a priori (ursäkta detta skoluttryck) bedöma vad Gud hade bort göra, löper man ej då fara att bedrga sig själv? Således äro era inkast utan all betydelse och grund; de är mer eller mindre sannolika gissningar, men också ingenting annat. Ni kan säga: jag tror, jag föreställer mig, jag förmodar; men aldrig: jag vet. Den förklaring som jag ger över Bibelns ursprung är i ert tycke föga sannolik; och likväl innebär den ingenting i sig själv omöjligt; den är ej orimlig.

Lassalle: Nej, min vän, detta har jag ej sagt.

Abbén: Nå väl, jag för min del kan ej vara lika artig som ni. Er förklaring, enligt vilken Bibeln skulle vara en urkund lik varje annan, och falskligen tillägna sig gudomligt ursprung, denna förklaring stöter överallt på svårigheter som drabbar, ej något outforskligt föremål sådant som Guds natur, utan sådana saker, som är långt mer kända och till sin sannfärdighet bevisade bland människorna. Er förklaring är ett verkligt förnekande av alla fakta, och strider mot allt sunt förnuft, och ni kan ej driva den längre utan att falla in i orimligheter. Mina uttryck är starka; jag skyndar att rättfärdiga dem. För att förklara mina åsikter, låt oss lämna Bibelns innehåll i allmänhet och fästa vår uppmärksamhet på en enda punkt. Jag väljer profetiorna, och särskilt Gamla Testamentets profetia om Messias.

Vi vill genast bestämma frågan. I Gamla Testamentet, vars sista sidor är skrivna femhundra år före den kristna tideräkningen, finner vi ett stort antal förutsägelser, som alla hänvisar och hänsyftar på en kommande profet. I Nya Testamentet finner vi att dessa profetior vunnit sin fullbordan i Kristi historia. Detta förklarar jag ganska lätt därmed, att Kristus blivit sänd av Gud, som också redan långt förut låtit kungöra det genom dem som under gudomlig ingivelse sammanskrivit Bibeln. Men ni, som varken tror på Kristi gudomliga sändning eller på profeternas av Gud själv ingivna förutsägelser, hur förklarar väl ni det samband som ovedersägligen förefinnes mellan profetian och dess uppfyllelse?

Lassalle: Nej! tala ej med mig om profetior! ni kunde i sanning ej göra något olyckligare val. Av alla era bevis är intet mig mer motbjudande än just dessa profetior; jag tror mig nästan mindre ogärna höra talas om underverken. En människa skulle kunna förutsäga saker, som först efter fem eller sexhundra år kommer att gå i fullbordan, och detta skulle också verkligen ske så som det blivit förutsagt; förlåt mig, uppriktigt talat är det rent av omöjligt.

Abbén: Omöjligt? det var mycket sagt, och ni har dock nyss medgivit att ni ej var befogad att här använda detta ord. Detta påminner mig om en händelse under min resa, som jag ber att få omtala. Ursäkta jämförelsen; det är också endast ett exempel, som jag anför för att göra mig så mycket bättre förstådd. Då jag i går till fots vandrade uppför en stor backe, fann jag mig för en stund i sällskap med en av era förpaktare som återkom från marknaden. Vi beundrade den nedgående solen. Han sade något, jag minns nu ej vad, som gav mig anledning att yttra att det är jorden som rör sig och icke solen (ni ser att jag återkommer till föreläsningen för er Theophil). Jag trodde mig numera i Frankrike ej finna någon som ej kände detta, men ni skulle ha sett hans förundran: "Omöjligt!" utropade han, och betraktade mig oavbrutet, liksom för att förvissa sig om huruvida jag skämtade med honom. Sedan han övertygat sig att jag talade allvarsamt, utropade han ännu en gång: omöjligt! jag ser ju solen gå upp och ned, och jag vet förvisso att jorden är fast och stilla under mina fötter." Jag kunde ej få honom därifrån. Jag måste framlägga alla möjliga skäl, och göra dem för honom hur lättfattliga som helst: han stod dock ej att övertyga och ville ej höra mig. Jag frågar er nu, min vän, vem är lättrognast, denne förpaktare, som på inga villkor kan förmås att tro att jorden är rörlig, och ej vill höra något som strider mot hans förutfattade åsikt, eller ni som tror detta med anledning av vad ni själv iakttagit, sett och hört? Ni inser varthän jag syftar. Om ni själv ej har försökt att lösa problemet med profetiorna, så är det av oss båda alldeles icke jag som är den lättrogne, alldenstund jag forskar och söker upplysning i saken; utan det är ni som har varken öga eller öra för denna undersökning, och som utan att rådfråga verkliga fakta bildar er en åsikt, som ni så hårdnackat fasthåller att ni ej tilltror den av någonting kunna rubbas. Ni är mer hemmastadd i vetenskapernas historia än jag. Är det då ej sant att dessa föreskriver rättigheten att förtjäna sitt namn från den dag, då den store Bacon fastställde denna regel: "Undersök först alla fakta, och utforska sedan teorin, genom vilken de bättre kan förklaras!" Nåväl, min vän, jag går med religionen tillväga enligt Bacons metod, jag undersöker först och drar sedan slutsatserna; ni däremot, tillåt mig att tala öppet, ni följer det gamla sättet att göra upp en teori a priori och ej fästa ringaste avseende på fakta.

Lassalle: Ni gör mig orätt; jag försäkrar er det. Väl har jag icke undersökt vad profetiorna egentligen har till föremål, men icke desto mindre är det ej alldeles utan att icke även jag tänkt och reflekterat något över dem. Över vad ni sagt har Rousseau ett yttrande, som synes mig ej kunna vederläggas. Han säger: "För att profetiorna skulle för mig äga någon vikt fordras trenne skaer, vilkas samverkan likväl är omöjlig, nämligen: att jag hade varit närvarande när profetian uttalades, att jag hade varit vittne till dess uppfyllelse, och att det hade blivit mig ovedersägligen bevisat att denna uppfyllelse ej endast av en blott händelse kommit att passa tillsammans med profetian."

Abbén: Jag är förtjust över att ni citerat detta yttrande: det skall ej vara utan sin nytta för oss. Rousseau fordrar att man skall bevisa honom, att uppfyllelsen ej följer av profetian genom någon tillfällig händelsernas gång, eller utan att stå i något sammanhang med denna. Han vill ha varit vittne till uppfyllelsen, utan tvivel för att vara förvissad om att det ej är något bedrägeri med profetians fullbordan, och sålunda det ena skulle vara avpassat efter det andra. Med ett ord, han vill ha varit vittne till profetian för att vara fullt säker på att det inte döljer sig något bedrägeri under förutsägelserna, som skulle ha kunnat vara gjorda efter det vissa omständigheter redan hade börjat sin samverkan för åvägabringandet av själva den avsedda händelsen. Er författare förser er sålunda med tre sätt att, utan gudomlig mellankomst eller hjälp, förklara överensstämmelsen mellan profetian och dess uppfyllelse. Eller riktigare: antingen har det alldeles icke funnits något samband dem emellan, utan överensstämmelsen varit rent av tillfällig: första förklaringen; eller ock, om det verkligen funnits något samband, så härleder sig denna ej från Gud utan från människor, vilka sålunda skulle ha kunnat verka åt tvenne skilda håll. De har framkallat uppfyllelsen i överensstämmelse med profetian: andra förklaringen. Slutligen skulle de ha kunnat, i strid med all rimlighet och sanning, uppdikta en profetia, för att därmed ge större vikt åt en händelse med vilken de hade vissa avsikter: tredje förklaringen. Ett sätt att avdela och särskilja, värdigt Rousseau, och som synes mig helt och hållet uttömma vårt ämne.

Lassalle: Ni har lyckats fullkomligt åskådliggöra Rousseaus tankar, vilka också är beundransvärt riktiga och klara. Men jag skall ej missbruka min motståndares ädelmod; ty, såsom ni själv har sagt, sanningen framför allt. Jag tror mig vara väl rustad för tillbakaslående av ert anfall. Ett enda batteri vore nog för att bringa er på flykten, och jag har tre; det skulle vara alltför olyckligt om ni vore i stånd att bringa dem alla till tystnad.

Abbén: Undersök saken. Såsom jag tycker mig finna, anser ni ett enda av dessa förklaringssätt vara tillfyllestgörande. Ni anser dem alla ovedersägliga: det är detta vi vill se. Med vilken vill ni att vi skall börja?

Lasalle: Med det första, eller en tillfällig överensstämmelse. Det är en ganska enkel och simpel utväg. Varför skulle vi ej kunna anta att åtskilliga av de förutsägelser som Gamla Testamentets så kallade profeter påstått sig ha gjort, gått i fullbordan av en blott slump, på samma sätt som ofta ett hasardspel kan få en ganska lycklig utgång? Hur tydlig och omfattande profetian än må vara, inser jag dock ej, strängt taget, varför detta skulle vara omöjligt.

Abbén: Denna sista anmärkning är rent av en sofism, för vilken likväl ej ni utan Rousseau bör bära ansvaret. Men låt oss ej strida om ord. Ni säger att det är, strängt taget, ingen omöjlighet; nej, ingalunda, för så vitt ni blott därmed förstår att motsatsen ej nödvändigt blir underkastad motsägelse. Men det är icke desto mindre en avgjord omöjlighet när det rör förutsägelser som äger en viss grad av tydlighet och omfattning. Det är strängt taget alldeles icke omöjligare än antagandet att världskropparna skulle ha blivit danade av blotta atomer, som en vacker dag sammanstötte i rymden, eller boktryckerityperna kastade om varandra utan ordning skulle kunna lämna hela Eneiden färdigtryckt; och likväl är ju alla dessa antaganden orimliga. Vet ni väl vem det är som säger detta? Rousseau själv, och i likhet med mannen som vädjade från den druckne konung Filip till den nyktre, åberopar jag mig på den opartiske Rousseau mot den av fördomar intagna. "Man må tala till mig, så mycket man vill, om sammanställningar och sannolikheter; vad nytta kan man väl få av att bringa mig till tystnad när man ändå icke förmår överbevisa mig? och hur skall man väl kunna från mig borttaga den ofrivilliga känsla som alltid mot min vilja motsäger er? - - Jag bestrider alldeles icke att någonting ovanligt kan hända, blott det ligger inom möjligheternas område, och de svårigheter som uppreser sig mot själva händelsen står i något förhållande till tärningskastens mängd; jag tvärtom medgiver det. Därför, om någon ville påstå, att boktryckerityperna, uppsatta utan ordning och kastade om varandra skulle ha frambragt hela Eneiden fullt färdig, så skulle jag ej vilja taga ett enda steg för att bevisa att förståndet vore en lögn. Ni förgäter, säger man mig då, sannolikheterna, möjligheterna och de krafter som varit i rörelse. Men hur många sådana måste jag ej förutsätta ha behövts för att göra påståendet sannolikt? Vad mig beträffar, som knappt ser en dena, så kan jag ändå hålla det oändliga mot ett, att denna produkt ej vore verkan av en blott händelse." (Rousseau: Profession de foi). Ni hör nu själv. De grundregler som syns er ovedersägliga när det gäller att bevisa Guds tillvaro, måste vi även låta äga tillämplighet när det är fråga om att bekräfta bevisen för uppenbarelsen: detta är allt vad jag begär.

Lassalle: Må ske! jag medger att det finns samband som ej kommer av en ren tillfällighet, och Rousseaus yttrande om uppfyllelsens tillfälliga överensstämmelse med förutsägelsen är måhända alltför ovillkorligt. Säkert är likväl att profetiorna är väl obestämda och överflödigt omfångsrika, för att ej detta tillfälliga samband mellan dem och deras uppfyllelse skulle kunna vara sannolikt. Ty ehuru man visserligen ej kan antaga att boktryckerityperna, kastade om varandra och utan ordning satta, skulle ha kunnat av sig själva lämna hela Eneiden fullt färdigtryckt, så ser man dock understundom sammanställningar av detta slag, vilka man skulle ha svårt att tro, om man ej därtill varit nödgad av ovedersägliga fakta. Tidningarna visste nyligen, då de omnämnde branden i Sallanchas, att berätta hurusom en likartad katastrof redan förut övergått samma köping en av påskdagarna för några århundraden sedan. Nyligen har också talats om en gammal man som dött på samma dag av året som hans far och farfar före honom. Hur många drömmar, hur många aningar, som gått i fullbordan vet man ej att anföra! Och ni tror det oaktat varken på drömmar eller aningar. De är endast enstaka stående frukter av tillfälligheternas hasardspel. Lyckans gunst skulle kunna åstadkomma oändligt mycket mer än den nu gör, blott den aldrig så litet begagnades av den mänskliga klokheten på samma sätt som den kan vara begagnad av dem som förutsäger tillkommande händelser. En profet har genom sammanställandet av omständigheterna kunnat beräkna den sannolika följden av vissa händelser; eller rättare: han har kunnat göra sina förutsägelser i så tvetydiga ordalag, att de omöjligen kunnat annat än gå i fullbordan på ett eller annat sätt. Sålunda äventyrade oraklet i Delfi ej att se sin profetia icke uppfylld, då det svarade Krösus att han skulle förstöra ett stort kejsardöme om han förklarade Cyrus krig, och Nostradamus uttalade, ehuru han ej var någon trollkarl, många profetior som på sitt vis gick i fullbordan. Men se här något som är ändå mycket förundransvärdare: Auguren Vettius Valens, som levde hundra år före Kristus, insåg ganska riktigt att romerska väldet skulle fortvara i tolv sekler; så vida Romulus verkligen hade sett tolv gamar när han, jämte sin broder Remus, rådfrågade fåglarnas flykt, och i själva verket förflöt också omkring tolv sekler mellan Roms grundläggning och västra kejsardömets fall. Tasso förutspådde på sätt och vis franska revolutionen, och Seneca, ni påminner er väl det, förutsade Amerikas upptäckt med en tydlighet och bestämdhet som era judiska profeter svårligen har kunnat överträffa. Jag påminner mig hos en stor engelsk filosof (Collins) ha läst dessa ord: "Visa mig i er Bibel en enda profetia så klar och så fullständigt bekräftad av historien som den Seneca av en blott tillfällighet uttalade om Amerikas upptäckt av Christoffer Columbus, och jag skall bliva en troende."

Abbén: Av de i fullbordan gångna förutsagda händelser som ni anför, är många ganska anmärkningsvärda, isynnerhet den av auguren Vettius Valens. Vad Senecas profetia beträffar, skall man vara mycket intagen av sina egna tycken, för att vilja jämföra den med dem som Bibeln omtalar, så mycket mer som denne filosofs påstående saknar alla möjliga grundstöd. Denne latinske poet inskränker sig till att, då han beskriver seglingskonstens framsteg, framkasta den förmodan, att man slutligen vid oceanens yttersta gräns skall komma att upptäcka nya världar, utan att han likväl på något sätt särskilt närmare redogör därför. Den föreställning ligger dessutom nära förhanden, att Senecas förutsägelse stödjer sig på en gammal sägen, och att den, i likhet med ett annat stycke av samme författare, har avseende på länder som under en avlägsen forntid varit besöka av feniciska köpmän. Men tillåt mig att fråga om ni har läst Gamla Testamentet?

Lassalle: Ganska litet; jag måste tillstå att jag endast helt ytligt känner det.

Abbén: Det var illa. För mig blir det då en hel hop svårare att tydliggöra vari Gamla Testamentets profetior skiljer sig från dem, med vilka ni ej dragit i betänkande att jämföra dem. Jag hoppas likväl kunna övertyga er om att denna jämförelse är olämplig, och att er förklaringsgrund är oantaglig. Vad bevisar väl i själva verket de exempel som ni har framdragit, annat än att, bland de många förutsägelser och aningar som haft mindre än intet till följd, kan händelsevis finnas en eller två som blivit besannade genom att gå i fullbordan. Man har ej behållit i minne fler än dessa, och de andra, det ojämförligt största antalet, har man lämnat åt glömskan. Jag kan inse skälet, och skulle också själv ej kunna finna någon bättre förklaringsgrund för fullbordandet i Nya Testamentet av det Gamlas profetior, såvida det av tusende hade funnits blott en eller ett par, som det behagat lyckan att låta gå i fullbordan, under det alla de andra ej vidare hörts av. Men förhållandet är alldeles motsatt. I Gamla Testamentet finns en massa av profetior som stödjer sig den ena på den andra, och som alla sammanlöper i ett och samma mål, vilket är varken mer eller mindre än en den största omvälvning, som människosläktets historia vet att omtala; slutligen går de alla i fullbordan på ett så otvetydigt sätt, att man ej kan uppgiva någon enda som blivit vederlagd av utgången.

Lassalle: Det är ej nog med att försäkra mig detta, herr Abbé; ni måste bevisa det.

Abbén: Det är också vad jag ämnar göra. Framförallt bör ni lägga märke till, att Gamla Testamentet ingalunda innehåller några här eller där spridda, enstaka profetior. Man finner dem där i så stort antal, och med varandra så nära förbundna, att man kunde säga att Gamla Testamentet, alltigenom förkunnande en tingens framtida nya ordning, ej är annat än en enda stor profetia. Strax efter att synden inkommit i världen förkunnas, om ock med dunkla ord, en kommande frälsning: "Kvinnans säd skall söndertrampa ormens huvud." Ända från detta stycke, som återfinnes i de första raderna, är Gamla Testamentet alltigenom att betrakta såsom en förtida historia om en kommande förlossare, och om ett nytt rike som denne skulle grunda här på jorden. Det land och det folk som skulle se Messias födas, angives redan i tolfte kapitlet av 1 Mosebok. Han skulle födas av Abrahams säd, i landet Kanaan, vilket Gud särskilt skänkt Abraham. Det är detta märkvärdiga löfte som följde Abraham till Palestina, och som dit återförde hans avkomlingar efter fyra seklers landsflykt; genom detta löfte bildades också judarna till ett folk, vilket ger Pascal anledning att säga: "Det är en stor skillnad mellan en bok som en enskild skrivit, och som han sprider bland ett folk, och en bok som själv förmår bilda ett folk." Därav att ovananförda profetia omnämns redan i början, sätts vi i tillfälle att bedöma vilken plats Messias intar i Gamla Testamentet. Borttag ur romerska historien auguren Vettius Valens och Romuli tolv gamar; vad förlorar den därpå? intet annat än en intressant berättelse, som ej är av större vikt än att ofantligt många människor lärt känna romerska historien utan att någonsin ha hört talas om Vettius Valens. Men borttag ur judafolkets historia löftet om Messias, och ni gör den därmed omöjlig att fatta. Ni kan då ej mer göra er reda för hur detta folk uppkommit, hur det bildat sig, dess religion eller dess seder och bruk; det utmärkande kännetecknet på detta folk har alltid varit, och är ännu i dag, att de vänta Messias.

Från den tid, då Abraham fått löftet, att bliva judafolkets stamfader, kan ni följa gången av profetiorna i Gamla Testamentet. Ni ser dem utveckla sig och allt tydligare framstå från det ena århundradet till det andra, från profet till profet, under en tidrymd av tvåtusen år, ända till dess de slutligen uppfyllas i Jesus Kristus, vilkens namn på grekiska är Jesus Messias. Därav detta djupsinniga uttryck i Johannes Uppenbarelse: "Ty Jesu vittnesbörd är profetias Ande" (Upp. 19:19). Tillägg slutligen, att Gamla Testamentet, betraktat såsom en fortgående profetia, omsluter en följd av handlingar och föreskrifter, som alla går ut på Messias och hans verk. Jag vill huvudsakligast tala om offren, vilka förebildade ett kommande offer, och på vilket Messias hade till uppgift att göra ett slut, enligt Davids profetia. Och, hur förundransvärt! Jesus Kristus har också i själva verket gjort slut på dem. Ända till hans tid fortfor de beständigt; efter hans tid upphörde de genast; och icke destomindre har judarna ännu i dag samma anledningar att offra som då, ty de förväntar ännu alltjämt samme Frälsare som deras fäder.

Sådant är det stora profetiska innehåll varav Gamla Testamentet är uppfyllt, och som gör att dess författare benämns profeter; Gamla Testamentet är profeternas bok. Vill ni själv bli övertygad härom? Slå upp vilket stycke som helst, och ni skall knappast kunna finna en enda sida, som ej innehåller något om det tillkommande. Jag ville en dag pröva detta. Jag tog mer än tio stycken efter varandra i början av boken, och fann knappt ett enda, som ej innehöll någon häntydning på Messias och hans rike. Dessutom är denna det Gamla Testamentets karaktär till fullo bevisad genom judarnas tillstånd, vilka är anhängare av Gamla Testamentet. De har under alla tider förbidat Messias, och alldenstund de ej har velat igenfinna honom i Jesus, så väntar de honom ännu, såsom ni väl själv funnit. Detta är ett säkert bevis på att de i sina urkunder har funnit en stående och alltjämt återkommande profetia om Messias och hans rike. Därför, när en profetia av denna beskaffenhet går i fullbordan, så finns intet skäl att förklara detta för en ren tillfällighet, oberoende av själva profetian, liksom man skulle kunna göra det med en eller annan enstaka stående förutsägelse. För att kunna med varandra jämföra Gamla Testamentets profetior och auguren Vettius Valens, måste dennes spådom ha stått i omedelbart samband med en hel följd av förutsägelser, som slutit sig den ena till den andra, sekel efter sekel, alltsedan Roms grundläggning - vad säger jag? - alltsedan världens skapelse.

Lucile: Mig synes det, min älskade vän, såsom vore denna skillnad påtaglig, och såsom hade herr Abbén tillfredsställande förklarat den.

Lassalle: Jag motsäger visserligen ej det som herr Abbén nyss yttrat rörande Gamla Testamentets profetiska karaktär; men jag kan dock ej gå in på de slutsatser som han anser kunna dragas härav. Jag medgiver att denna bok innehåller en fortgående och sammanhängande profetia; ni har bevisat det och jag visste detta till någon del förut. Likväl hindrar icke denna profetias allmänlighet och stora omfattning, att den ej kan hava gått i fullbordan av en blott tillfällighet. Den är helt enkelt en och samma förutsägelse, som blivit återupprepad under mångfaldiga former; profeterna har sökt att efterlikna den ene den andre. Varför skulle ej denna profetias fullbordan kunna vara likaväl ett blott tillfälligt händelsernas sammanstötande, som uppfyllelsen av Vettius Valens förutsägelse, eller som Senecas aningar? Profetians allmänneliga ordalag är härvidlag endast en lättnad mer; ju allmänneligare en sak är, ju obestämdare är den även, och ägnar sig åt alla möjliga fall.

Abbén: Förlåt mig, min vän; vi använder samma ord utan att ge det samma betydelse. Med en "allmännelig profetia" menar jag en sådan, som omfattar hela den Gamla Testamentet genomgående grundtanken, och ingalunda, som ni låter påskina, en profetia som uttrycker sig i allmänna ordalag och dubbelmeningar. Förstådd efter denna mening är profetian långt ifrån att vara allmännelig, tvärtom är den lika tydlig som den är omfattande. Den beskriver de kommande händelserna i deras minsta delar, och gör teckningar av Messias med en sådan noggrannhet, att intet tillfälle lämnas åt slumpen att låta den gå i fullbordan. Detta är så sant, min vän, att till och med ni skulle, om ni velat, på förhand, innan ännu profetian gått i fullbordan, med hjälp blott av denna, ha kunnat författa en liten historia över Messias, en historia, som ni sedermera i Nya testamentet skulle ha funnit ord för ord besannad genom Jesus Kristus.

Vill ni veta tiden då Messias borde komma? Se här, hur Daniel (9:24-27) förutsäger, att han skall komma sjuttio veckor (varje vewcka lika med 7 år, se 1 Mos. 20:27), eller fyrahundranittio år efter den tid då påbudet utgick, att judafolket skulle återvända från sin fångenskap och återuppbygga Jerusalem; Haggai (2:6-9) visar hur Messias skulle, genom sin närvaro, förherrliga det andra templet. Se även Malaki (3:1). Jersus kommer på den förutsagda tiden, räknat från Artaxerxes´ påbud, och vistas ofta i detta andra tempel, som brändes av Titus fyrtio år därefter, såsom även Daniel profeterat i det anförda stycket. Var skulle Messias födas? Se här hur Mika (5:2) förutsäger att han skulle födas bland judafolket och i den lilla staden Betlehem. Från vem eller vilka skall han härstamma? Se här en hel skara av profeter som svarar, att han skall härstamma från Abraham (1 Mos. 12:3), genom Isak (1 Mos. 26:3-4) och Jakob (1 Mos. 28:14, 4 Mos. 24:17) och Juda (1 Mos. 49:10) och på detta sätt ända till David (Jes. 11:1, Jer. 33:15); ni påminner er att Jesus föddes i Betlehem, av Davids hus. Men skulle ni nu även vilja lära känna omständigheterna under hans levnad, tillika med det som föregick hans födelse, och följde på hans död? Allt detta är beskrivet i Gamla Testamentet; och om ni jämför dessa profetior, som jag skall läsa upp, med de motsvarande styckena i evangelierna, som jag också vill visa er, så skall ni finna uppfyllelsen lika fullkomlig och till alla delar fullständig, som profetian är omfattande.

Före honom kom en profet som var hans förelöpare (Mal. 3:1, Jes. 40:3,5); ni förstår att jag menar Johannes Döparen. Jesus skulle föraktas av människorna, fastän han var Messias, och man skulle i hans person se en förr okänd blandning av höghet och fönedring (Jes. 53, detta märkvärdiga kapitel som man kallar ett femte evangelium). Han kommer till Jerusalem ridande på en åsna (jfr Sak. 9:9 med Matt. 21:1-9). Han skulle förrådas av en vän, och säljas för trettio silverpenningar, som sedan utbetalades till en krukmakare (Psalt. 41:9, Sak. 11:12-13, jfr Matt. 26:15, 27:3-7). Han skulle dömas såsom en missgärningsman och undergå sin hårda dom med en undergivenhet utan like (Jes. 53:6-7, 12, jfr hela hans lidandeshistoria). Man skulle genomstinga hans händer och fötter, hans bödlar skulle dela hans kläder, och dra lott om hans kjortel (Psalt. 22:16, 18, jfr Joh. 19:18, 23-24). Man skulle begabba honom, även under hans förskräckligaste plågor (Psalt. 22:2,7-9), jfr Matt. 27:35-46). Man skulle ge honom att dricka galla och ättika (Psalt. 69:22, jfr Matt. 27:34). Väl hade man ämnat begrava honom såsom en missdådare; men han begrovs icke desto mindre såsom en högt uppsatt man (Jes. 53:9, jfr Matt. 27:38, 57-60). Just när allt syntes som mest förlorat, så slutade han med att segra; hans påbegynta verk skulle efter hans död ha den fullständigaste framgång, hans lära som förkastades av judarna erkännas och antagas av folk och furstar, och slutligen betäcka hela jorden (Jes. 53:10-12, 49:1-8, 1 Mos. 22:18). Vad säger ni om allt detta, min vän? Är väl detta blott obestämda förutsägelser, som man kan vrida och vända hur man vill, och månne de har endast slumpen att tacka för att de gått i fullbordan? Visa mig, i hela historien, någon annan än Jesus Kristus, på vilken allt detta kunde passa in, fast det inte är annat än en ringa, obetydlig del av profetian; visa mig någon annan som skulle vara född i Betlehem, av Davids hus, vid den tid då det andra templet var uppbyggt, fastän kort före dess förstörelse, som blev förrådd, såld för trettio silverpenningar, dömd och dödad såsom en rövare, och inte desto mindre begraven såsom hade han varit en mäktig man; som slutligen hade varit den mest föraktade bland människor, men på samma gång den mest upphöjde och förherrligade, och som, förkastad av flertalet bland sina samtida, men trodd och hyllad först efter sin död, har åstadkommit en så allmän omvälvning i världen!

Lassalle: Herr Abbé, jag har ej någon lust för onödigt krångel och motsägelser. Jag skall ej längre vidhålla, att fullbordan av så i detalj gående profetior berott av något händelsernas tillfälliga sammanstötande, såsom fallet varit med Vettius Valens´ spådom, eller Senecas aningar. Men vad jag ej kan underlåta att motsäga, är själva den betydelse, som ni vill tillägga Gamla Testamentets profetior. Jag ser i dem alldeles icke detsamma, som ni ser. Det finnes knappast en enda av dem, som är uttalad i tydliga och vanliga ordalag, utan de flesta innehålla och beskriva på samma gång så många framtida händelser, att man svårligen kan urskilja det tillkommande från det närvarande. Varför är ej profetians uttryckssätt lika klart och tydligt som historiens? Jag skall taga såsom exempel de tre eller fyra första förutsägelserna, som ni visat mig. Vad förvissar mig om, att "alla hedningars tröst", varom Haggai talar, eller att han "som i Israel en Herre vara skall", vilken Mika låter födas i Betlehem, ej skulle kunna vara någon annan än Messias? Jag kan ej heller vara mer viss på, att det menas honom, när det talas om "Abrahams säd", och ännu mindre om "stjärnan, som utgår av Jakob", vilket ju kan betyda allt vad man vill. Hur kan jag veta säkert, att de sjuttio veckor, som Daniel omtalar, är sådana som omtalas i 1 Mos. 29:27? Jag måste bekänna att allt de där synes mig mycket mörkt och otydligt; men för att era skäl skulle kunna äga full bevisningskraft, hade det ovananförda måst vara klart som dagen.

Abbén: Ni har nu, min vän, träffat på den enda verkliga svårigheten. Här är den enda svaga punkten i mina påståenden, och jag kan inse, varför ni gör detta inkast. Jag vet till och med ej, om jag skulle kunna så nöjaktigt förklara denna profetiornas brist på klarhet och tydlighet, att icke en verklig disputations-ande kunde finna något kryphål för sina inkast. Men ni är ingen sådan, jag gör er gärna denna rättvisa, och jag tror att ni skall bliva fullkomligt övertygad av de skäl, som jag kommer att framlägga.

Jag medgiver gärna, att profetians sätt att uttrycka sig i allmänhet ej är lika klart och tydligt som historiens. Och varför? Detta har man sökt förklara på flera sätt; vi kunna häröver endast gissa oss fram, och jag inskränker mig här till en enda anmärkning. Detta profetians halvdunkel tillhör den plan, som Gud följt överallt, där hans försyn framstår såsom verkande. Ty för det första lägger Gud inga band på människans frihet; men detta måste han hava gjort i avseende på vissa profetior, om de vore så beskaffade som ni fordrar, och trons fiender skulle allt sedan de uttalades hava kunnat göra allt sitt till för att hindra deras fullbordan. Det var nödvändigt att de skulle kunna bestyrka profetians riktighet, utan att själva hava en aning därom. För det andra tvingar Gud ingen människas övertygelse. Han framlägger ingalunda sanningen så obeslöjad och klar för våra ögon, att för oss ej återstår något besvär eller arbete; tvärtom nödgar han oss ständigt att söka den, att forska efter den, särskilt av den orsaken att religionen mer består i ett uppfattande med hjärtat än med förståndet. Denna anmärkning gäller ej endast den uppenbarade, utan även natur-religionen. Guds närvaro, själens odödlighet, varpå ni ej tvivlar, synes dem också klar och tydlig såsom dagen? Om det så är, så hade Vicaire Savoyards förklaring kunnat vara mycket enklare än den är. Fordra ej av uppenbarelsen en klarhet, sådan ej en gång själva förnuftet äger den; och när bevisen för Guds tillvaro och ett liv efter detta är tillfyllestgörande för ett redligt sinne, så låt även övertyga er, att profetiorna är så klara och tydliga, att man av deras uppfyllelse kan förstå, att de förutsagt vad som skett. Detta gäller om Gamla Testamentets profetior, och vad mer är: vi har där till och med en stor del av de för själva den förutsagda händelsens fullbordan nödiga förberedelserna, eller åtminstone tydliga drag av dessa.

För övrigt, min vän, finns i Gamla Testamentet profetior, som är mycket tydligare än de, som handla om Messias i allmänhet. Dessa senare skulle ej ha kunnat vara sådana, som ni fordrar, utan att kristna religionen hade blivit förkunnad samtidigt med den judiska, varigenom uppenbarelsens fortgående ordning hade blivit störd. I dem, säger ni, är invävda samtida händelser? Detta är sant; men just detta gör dem till länkar i Gamla Testamentets hela stora profetiska innehåll; vad de förlora i tydlighet, det återvinna de i omfång och djup. Men jag kunde även anföra andra profetior, som är tydligare och nästan sådana som ni önskar er dem.

(forts.)