Första samtalet

Abbén: Ni ser mig nu beredd att fullgöra mitt löfte.

Lucile: Välkommen, herr Abbé! Jag är verkligen mycket otålig att få höra er!

Herr de Lassalle: Ni är upptagna av ett enskilt samtal, och då är det väl bäst att jag avlägsnar mig.

Lucile: Nej min vän, du stör oss på inget sätt. Du vet att jag vill sysselsätta mig med andliga saker. Herr Abbén har godhetsfullt uppfyllt sitt löfte, och kommit hit för att undanröja tvivel som jag underställt hans beprövande. Du är minte mindre än jag i behov av hans upplysningar, och vem vet: den av oss båda som snabbast kommer till tro kan kanske vara den man minst anar...

Lassalle: Nej, mitt barn. Herr Abbén bör visserligen inte betvivla att jag alltid har ett stort nöje av att höra honom, men för din egen skull syns det migbättre att jag lämnar er. Du känner mitt tvivlande sinne. Fruktan att på något sätt inverka störande på din övertygelse skulle plåga mig, och möjligen hindra mej att med tillräcklig frihet uttala vad jag tänker under ett samtal som går på djupet. Men jag är inte rädd att inlåta mig på det.

Abbén: Religionen är ännu mindre rädd för samtal, min vän. En sådan undersökning av skälen för och emot är en fördel, jag borde säga en rättvisa, som den ständigt begär, men som sällan beviljas. Stanna kvar, jag ber er om det, och gör mig det nöjet att oförbehållsamt uttala era åsikter! Efter det som ni nyss yttrade är er närvaro mer än nödvändig, för att jag ska kunna övertyga er hustru i grund om giltigheten av de skäl och bevis jag tänker lägga fram. Hennes inkast skulle jag troligen lätt kunna besvara; men hon kunde då också föreställa sig att jag i strid med er skulle ha kommit till korta.

Lassalle: Nå, eftersom ni vill, så ska jag stanna kvar. Men jag gör er ansvarig för följderna. Ni får inte misstycka om jag talar "med en soldats frimodighet, som ej vet att förblommera sanningen."

Abbén: Nej, tvärtom överensstämmer detta precis med min önskan, och jag ska föregå er med gott exempel. Vi ska tala sansat, men ändå inte så att sanningen får stå tillbaka.

Lassalle: Nåväl, herr Abbé, för att genast komma till fakta, så får jag till en början bekänna att jag är en av Rosseaus lärjunga. Voltaire och hans skola anstår mig inte; han är alltför ytlig för att kunna tillfredsställa en tänkande människa, och alltför elak för att behaga en god. Min trosbekännelse är den som uttalas av Rosseaus "Vicaire Savoyard". Se där något djupt, grundligt och vältaligt; där finner jag sammanfattningen av allt förnuftigt och sant. Jag tror på en Gud och på ett liv efter detta, men på en uppenbarelse tror jag inte.

Abbén: Och, min vän, om jag skulle åberopa någon jordisk mästare, så kallar jag honom Pascal. Jag kan inte föreställa mig annat än att ni medger, att han inte står efter någon i verklig vältalighet, och vad bevisningsförmåga och karaktär beträffar står han inte under Rosseau, är det inte så? Men vi vill vända oss från personerna, och i stället undersöka vad det är som hindrar er från att tro på en uppenbarelse.

Lassalle: Skälen till att jag inte kan tro på en sådan är många, och jag har flera hundra mot vart och ett av dem som ni kan hålla fram till dess försvar. Se här det första som faller mig i sinnet: Det finns lika många religioner som det finns folkslag i världen, var och en med anspråk på att grunda sig på gudomlig uppenbarelse. Varje nation har sin, som den påstår vara given omedelbart av Gud, äga ovedersägliga kännetecken på sitt gudomliga ursprung och ha sina underverk, sina profeter. Att nu tro dem alla är omöjligt, eftersom de står i strid med och förkättrar varann. Men vilken av dem är den rätta? Att ta den ena för god och förkasta den andra - förlåt mig min uppriktighet - skulle inte detta förråda en uppenbar partiskhet? Jag är mer konsekvent - jag förkastar dem alla.

Abbén: Er uppriktighet misshagar mig på inget sätt, men däremot tycks mig er logik misslyckad. Det må finnas hur många olika religioner som helst, med orätt tillägnande sig ett gudomligt ursprung, så är ändå det ingalunda något bevis för att en sann och verklig uppenbarelse inte skulle finnas. Skulle domstolen, bara för att det finns tjugotre personer som gör anspråket på arvet efter er släkting, herr dr. de Lacombe, fälla det utslaget att ingen laglig arvinge finns, och skulle väl ni tillsammans med alla andra avstå från era anspråk, utan att först ha granskat domstolförhandlingarna?

Så många avvisade anspråk tycks mig tvärtom göra det troligt, att någon rättmätig arvinge måste finnas. Lögnen äger ingen förmåga att av egen kraft hålla sig uppe; den kan inte ha någon framgång om den inte till en viss grad tar sanningen till hjälp, och på så vis kan innästla sig i det allmänna tänkesättet. Dessa tjugotre medsökande till arvet hade aldrig kommit på den tanken att försöka göra sina påstådda rättigheter gällande, om inte era oförtydbara anspråk hade väckt deras uppmärksamhet på att det fanns ett arv att söka. Man skulle aldrig ha kommit på tanken att slå falskt mynt, såvida det inte hade funnits äkta sådant. Och orsaken till att kvacksalvare har sådan framgång hos allmänheten är ingen annan än den att det finns verkliga läkare och läkemedel. Ni inser vart jag syftar. Om Gud inte hade talat till och uppenbarat sig för människorna, och om han inte hade gjort detta allt ifrån världens skapelse, så hade det som Rousseau kallar "uppenbarelsens fantasi " aldrig sett dagsljuset. Och således - istället för att av de många falska religioner som påstår sig vara gudomlig uppenbarelse dra den slutsatsen att någon sann religion inte finns, så måste man vända om saken och säga, att just därför att det finns en sann och verklig religion har så många falska och osanna uppstått.

Lassalle: Detta sätt att se saken är något alldeles nytt för mig. Nog skulle jag kunna finna något svar på det, men det syns mig ändå inte vara nödvändigt. För hur det nu än må vara, så räcker det att det finns en sådan mängd falska uppenbarelser att man snart sagt inte vet vart man ska vända sig. Och om det nu verkligen skulle finnas en sann uppenbarelse, vilket jag likväl inte tror, så är det ju alldeles omöjligt att ursklja den i denna villervalla.

Abbén: Alldeles inte så omöjligt som ni föreställer er. Man gör i allmänhet mycket buller av de falska religionsbekännelserna för att därigenom sätta den enda sanna i vanrykte. Men få är de religionsbekännelser som, på samma grund och på samma oomkullstötliga grund som den kristna, kan tillägna sig ett gudomligt ursprung; eller med andra ord, få är de bekännelser som kan framvisa en urkund sådan som Bibeln, vilkens författare är fullt kända, och som de kan uppge såsom skriven under gudomlig ingivelse. Vi kan ju också i det hela inte sysselsätta oss med andra än sådana! Det vore ett fruktlöst arbete att offra tid och möda på sådana, såväl skriftlärare som av dem författade urkunder, som förlorar sig ända bort i forntidens mörker, eller att framkomma med påståenden som inte stödjer sig på något skrivet vittnesbörd; ty just deras otydlighet och de fragment av dessa urkunder, samt oftast deras mer än obevisade tillvaro, gör det möjligt att med dem bevisa idag ett, imorgon ett annat. Vi måste ha någon fast utgångspunkt för vårt samtal, försåvitt det ska kunna lända till någon nytta; och med någon skymt av rimlighet ska ni därför aldrig kunna ställa den kristna religionen i jämnbredd med de sibyllinska oraklen eller med Hermes Trismegistos´ föreläsningar.

Lassalle: Nå väl! Låt oss då stanna vid de uppenbarelser som stödjer sig på sådana urkunder som ni godkänner. Till sådana får vi väl ändå räkna den kristna religionen, Moses, Muhammeds, Zarathustras, Sankoniatons, Konfucius´, Brahmas, Odens m.fl.

Abbén: Nej, alldeles inte. Ni talar samma tungomål som förflutna seklets (1700-talets) filosofer, som aldrig var särskilt nogräknade i sina påståenden. Om jag undantar Moses, Kristus och Muhammed, så vilar de alla på en mer eller mindre falsk grund. Alla de andra, av dem ni nyss uppräknat, har antingen en obevisad och högst osäker tillvaro, eller också utger de sig alldeles inte för att äga gudomligt ursprung. En sak är om hos dem finns utkastat ett eller annat ord om himmelskt ursprung, ett annat om de, i likhet med Bibeln eller Koranen, anger sej vara skrivna under gudomlig ingivelse. Ni talar om Zarathustra. Men om inte traditionen i avseende på denne vore så dunkel, att den uppräknar ända till sex olika personer med hans namn; om inte Zendavestas verklighet vore så omtvistad och motsagd som den i själva verket är, så borde denna urkund snarare anses som en teologisk, en filosofisk eller allt möjligt annat innehållande avhandling, än såsom en skrift med anspråk på gudomlig uppenbarelse. Dess författare är mindre en falsk profet än en lagstiftare, en egenskap som också tilläggs honom av Anquetil du Perron, och han kan närmast jämföras med Solon eller Lykurgus, som visserligen åberopade sig på sina gudars godkännande av sin lagstiftning, men därför inte utgav sig för att vara några profeter. Vad Konfucius beträffar, så är han så långt ifrån att tillskriva sej egenskapen av profet, att man tvärtom hos honom aldrig finner ens den ringaste häntydning på en Gud eller ett liv efter detta. Av Sankoniaton äger vi endast ett mer än tvetydigt fragment, vilket vi också endast har i fjärde hand; det har kommit till oss genom de gamla kyrkofäderna, som har det från Porfyrios (en avgjord motståndare till kristendomen), som åter hade det av Filon från Byblos, som funnit det hos en fenicisk skriftställare. Hinduerna har, det är sant, urkunder som de tillägger gudomlig uppenbarelse; men dessa urkunder äger inget som skulle kunna bekräfta ett sådant påstående, ty den ogenomträngligaste hemlighetsslöja vilar över deras tillkomst. Nej låt oss, om ni så vill, tala om sådant som är verkligt och ligger inom det fattligas område. Jag känner inga andra än Moses, Kristi och Muhammeds religioner, som gör anspråk på gudomlig ingivelse hos dem som författat deras urkunder. Och detta gör de - märk väl - av alldeles samma grund: ty Kristus åberopar sig på Moses och Muhammed påstår att han stöder sig på dessa båda andra. Gamla Testamentet, den äldsta av alla urkunder, bär omisskännliga tecken på gudomlig ingivelse; från denna gemensamma källan härstammar alla de sanna eller falska uppenbarelser som vunnit insteg och förtroende i världen, och av vilka det endast för de tre ovannämnda är möjligt eller nödvändigt att bevisa sina rättigheter.

Lassalle: Likväl är det av nöden att undersöka och med varandra jämföra dessa tre religionsbekännelser och deras urkunder. Men hur många människor finns väl som är mäktiga en sådan undersökning?

Abbén: Svårigheterna är ingalunda oövervinnerliga, och kan dessutom betydligt förminskas. Den judiska och den kristna religionsbekännelsen överensstämmer däri, att om den senare är av Gud så är den förra det även, i det den kristna överallt hänvisar på och åberopar den judiska. Däremot är den kristna religionen så rakt stridande mot den muhammedanska, att om den förra är av gudomligt ursprung så kan den senare omöjligt vara det. Se här ett fullt bevisande skäl, alla andra att förtiga: Om Jesus Kristus, såsom evangelierna påstår, är sann Gud, så kan Muhammed omöjligen vara en större profet än Kristus, vartill dock Koranen vill göra honom, utan att evangelium måste helt och hållet förkastas eller förvrängas. Är nu Kristus verkligen Gud, så kan vi också börja granskningen av den religion, vars grundläggare han är. Återfinner vi hos honom ett gudomligt ursprung, så har vi med detsamma funnit alla bevis för Moses och mot Muhammed; men i motsatt fall måste vi anställa en undersökning med först den ena, sedan den andra av de båda övriga. Denna ordning bör så mycket hellre vinna ert bifall, som ni väl inte kan neka, att inte den kristna religionen är den av de tre som har det mesta för sig. På detta sätt blir gången av vårt samtal minst invecklad, ty vi kommer inte att vidröra mer än den ena av dessa olika religioner, och detta den vars urkunder ej sträcker sej längre tillbaka än till en känd tid. Ni ser nu hur haltlösa Rousseaus påståenden är, att man omöjligen skulle kunna företaga en undersökning sådan som den vi nu är sysselsatta med - de innehåller en sådan slags vältalighet som endast är sej själv till förtret. Men så är det också en sofists vältalighet.

Lucile: Mig tycks, min vän, såsom kunde du inte vägra att villfara herr Abbéns önskan. Vi vinner alla på att noga bestämma föremålet för vårt samtal.

Lassalle: För en stund ska jag låta er, herr Abbé, föra mig varthän ni behagar. Men låt oss nu börja med den kristna religionen, utan hinder för de andra. Jag förnekar alldeles inte att i evangeliet, och isynnerhet när det gäller det sedelärande innehållet, och i dess stiftares karaktär, finns många märkvärdigt snillrika drag, på vilka jag också emellanåt känt en hemlig önskan att kunna tro. Men å andra sidan innehåller denna samma religionsbekännelse alltför många otroliga saker, som jag varken kan erkänna som sanna eller ens förstå. Jag instämmer hellre med min favoritförfattare, då han säger: "Om jag å ena sidan ser den stödja sig på skäl, som ej kan motsägas, så ser jag å andra sidan att mot den sådana inkast kan göras som inte kan bestridas. Det finns så många skäl både för och emot, att jag, oviss till vilken sida jag bör sluta mig, varken erkänner eller förkastar dem. 'In dubio abstine', heter det; därför avhåller jag mig från det ena såväl som det andra."

Abbén: Detta låter sig inte göra i en sak som denna. Evangelium strider i mycket mot det allmänna tycket; i och med att ni stannar i ovisshet följer ni detta allmänna tycke och förkastar evangelium. Pascals yttrande då han talar om Guds tillvaro: "att inte vilja våga ett vad på att en Gud finns, det är att slå vad om att han inte existerar", det yttrandet finner en ännu sannare tillämpning på den kristna religionen: att inte bestämma sig för den är detsamma som att bestämma sig mot den. "Den som inte är med mig är mot mig", säger Kristus.

Lassalle: Det kan väl så vara, men inte är det mitt fel att kristendomen inte överensstämmer med mitt förnuft, utan tvärtom stöter det.

Abbén: Genom vad och på vilket sätt?

Lassalle: Ack - i så många avseenden! Till exempel att Gud skulle ha antagit människonatur, att Kristus skulle vara född av en jungfru, att den oskyldige skulle lida för den skyldiga, o.s.v. och att man måste tro detta allt, antingen man vill eller ej, vid straff av att pinas i helvetets lågor, och detta för ej mindre än hela evigheten!

Abbén: Förlåt mig, min vän, vi måste gå i ordning med frågorna. Ni tycker er hos den kristna läran finna åtskilligt, som väcker er förundran, ja, synes er anstötligt; detta kan jag fatta. Men se här en punkt, som vi framför allt annat måste hava klar för oss: Är evangelium av gudomligt ursprung, eller är det icke? När vi blott en gång kommit till den övertygelsen att Gud verkligen har talat, så tror jag ej att ni skall vägra att lyssna till det, som han sagt, det må överensstämma eller ej med de föreställningar, som vi gjort oss. Ty hur det nu än må vara, så känner Gud oss bättre än vi själva, och det kan ej vara nedsättande för vårt förnuft att underordna det hans, som har skapat det. Ni lär er lilla Teophil, att det är jorden, som rör sig kring solen, och ej tvärtom. Detta är naturligtvis stridande mot det begrepp, som hans unga sinne gjort sig om saken, och mot det vittnesbörd, som hans egna ögon dagligen avlägger. Men han tror det icke destomindre, därför att det är ni, som sagt det. Gör han väl orätt häruti?

Lassalle: Nej, visst icke, men så bör han väl också sätta större förtroende till mitt omdöme än till sitt eget. Han kan ju vara säker och fullt viss på, att det är hans far, som sagt honom det; jag däremot kan ej vara övertygad och förvissad om, att det är Gud, som talat till mig i evangelium. Det är detta första steget, som är så svårt, snart sagt omöjligt, att taga. Och på vad sätt skall jag väl kunna bli övertygad och fullt förvissad? Måste ej det ske med tillhjälp av mitt förnuft?

Abbén: Utan tvivel!

Lassalle: Men om de lärdomar, som evangelium innehåller, är lika stötande för mitt förnuft som bevisen på dess gudomliga ursprung tillfredsställande, vad är då att göra? Under sådana förhållanden måste mitt förnuft missta sig i ena eller andra avseendet; och månne jag ej skulle kunna ha lika stort skäl att misstro det, när det prövar bevisen, som när det undersöker läran?

Abbén: Nej, min vän; att pröva bevisen, och att bedöma läran, är tvenne alldeles olika saker. Tillåt mig att fullfölja min liknelse. Om det är lika stötande för Teophils förnuft att höra sägas att jorden rör sig, som han är övertygad om att det är hans far som säger honom det, vad har han då att göra? Enligt era åsikter skulle han då lika väl kunna tvivla på att det är hans far som sagt honom det, som medge att jorden rör sig kring solen.

Lassalle: Ni skämtar, herr Abbé. Han behöver ju ej mer än begagna sina ögon för att igenkänna sin fader, då det däremot för att utforska stjärnornas gång fordras ett omdöme som han saknar och observationer som han ej kan göra. Theophil vet väl att göra denna åtskillnad, hur ung han än är.

Abbén: Rätt sagt! Jag säger även: "Ex ore tuo te judicabo", det är: jag skall beslå er med era egna ord. För att pröva bevisen, och för att veta vilka underverk som blivit gjorda, eller vilka profetior som gått i fullbordan, fordras inga andra forskningar än dem förnuftet förmår anställa. Men för att bedöma läran, för att veta vem Gud är, och för att lära känna hans natur, hans vilja, hans befallningar, fordras ett sådant ljus, en sådan upplysning, som förnuftet ej äger. Förmågan att undersöka huruvida Bibeln är av Gud eller av människor, det är, förlåt mig detta uttryck, någonting jordiskt, som faller inom den mänskliga förmågans område. Men att Gud har de eller de egenskaperna, de eller de fordringarna, den eller den avsikten, det är någonting överjordiskt, och till utforskandet härav fordras sådana krafter som ej står människan till buds.

Lassalle: Ursäkta mig, men måhända förstår jag er ej riktigt; ni synes mig komma i motsägelse med er själv. Jag återkommer ständigt till detta så enkla dilemma: - antingen äger förnuftet förmågan att leda oss, eller äger det den icke. I förra fallet har det intet behov av någon uppenbarelse, och i det senare kan det ej styrka och bevisa evangelii rättigheter.

Abbén: Där har vi några av dessa allmänna, och som man föreställer sej oomkullkastliga, satser, med vilka man blott intrasslar frågorna, allt under det man inbillar sig belysa och utreda dem. Faktiskt är, att förnuftet kan leda oss i vissa saker, men ej kan det i andra. Det kan vägleda oss i sådant, som vilar på en redan gjord erfarenhet eller beror på iakttagelser; och detta är nog för bekräftandet av evangelii riktighet. Däremot har vi av förnuftet ingen hjälp i det som rör Gud; och detta är nog för att göra en uppenbarelse nödvändig och av behovet påkallad. Det förhåller sig härmed alldeles på samma sätt som med er Theophil, som väl vet och inser att det är hans fader som talar till honom, men likväl ej förmår förklara stjärnornas gång. Låtom oss taga en annan liknelse, som bättre lämpar sig för denna del av vårt ämne. En blind kan ej på egen hand finna rätta vägen, men urskiljer dock ganska väl om dens röst, som erbjuder honom sin hjälp, är en väns eller ej. Han är hjälplös i det förra avseendet, eftersom han är i saknad av förmågan att se; men i det senare är han det ej, ty han äger hörselförmågan i behåll. Häri ligger ingen motsägelse. Jag gör mig ej heller, min vän, förfallen till motsägelse med mig själv, när jag begagnar mig av den förmåga som finns nedlagd i mitt förstånd, att undersöka huruvida evangelii röst i själva verket också är Guds, och när jag, låtande leda mig av denna himmelska röst, sedan ersätter denna bristande förmåga hos dem som ej äger densamma. Misstrogen ända till dess jag hade undersökt och forskat, är jag det ej numera, utan tvärtom full av förtröstan och förtroende; ty mitt inskränkta förstånd har ingalunda mindre behov av det gudomliga ljuset än den blinde av sin väns ögon. Förnuftet, säger Augustinus, skulle aldrig underkasta sig, om det ej ägde förmågan att inse, att omständigheter och förhållanden finns, under vilka det måste böja sig. Det är därför i sin ordning att det underkastar sig, när det inser att det måste och bör göra det, och att det icke underkastar sig, när det ser sig ej ha skäl att göra det. Likväl är det högst av nöden att ta sig tillvara, att man ej faller i något självbedrägeri.

Lucile: Se där, min vän, en ganska enkel förklaring, på vilken jag aldrig kommit att tänka, och som kullkastar en god del av din Vicaires inkast.

Lassalle: Jag motsäger intet av allt det där; men betvivlar dock att vi därmed hunnit långt. Det återstår att undersöka huruvida vårt förnuft i själva verket förmår bevisa evangelii rättigheter. Bevisen för uppenbarelsen är och måste vara övernaturliga; men vårt förnuft, som är att räkna till naturens rike här ner, kan alldeles icke fatta det övernaturliga. Ni har sagt att den undersökning vi nu förehar ej är annat än någonting jordiskt. Må vara, om än jag ej förstår det: vad kan väl i fullare mån anses tillhöra himlen än underverken?

Abbén: Underverken utgår från himlen, det är sant; men de verkställs likväl här nere på jorden. Det är i denna mening som jag kallat undersökningen av dem någonting jordiskt, i motsats till de gudomliga avsikter och beslut som människan varken kan se eller lära känna utom genom en uppenbarelse. Underverket har själv intet behov av uppenbarelse; det är endast ett bevis för uppenbarelsen. Det ser stundom ut att vara endast och allenast en naturhändelse, och såsom sådant förklaras det också ofta av dem som till detsamma varit åsyna vittnen. Är Kristus uppstånden från de döda, eller är han det icke? Se där en historisk fråga, som det mänskliga förnuftet kan avgöra lika väl som denna: Blev Caesar mördad i romerska senaten eller ej? Den enda skillnad som bör göras mellan ett underverk och en naturhändelse är, att man i avseende på det förra skäligen kan fordra kraftigare bevis än i avseende på den senare, eftersom det i allmänhet är svårare att tro, och dessutom är till sina följder viktigare. Men har det en gång blivit väl bevisat, så måste vårt förnuft, som nogsamt inser att den mänskliga förmågan är för ringa att kunna åstadkomma så beskaffade saker, nödvändigt dra den slutsatsen att Gud haft sin hand med däruti, och att en religion som beledsagas av sådana tecken måste vara utgången från honom.

Lassalle: Må vara, försåvitt jag med egna ögon sett underverket. Men olyckan är att jag ej gjort det, utan endast hört det berättelsevis av andra, som sålunda är vittnen jag aldrig sökt. Dessa Rousseaus ord rinner mig ständigt i minnet: "Hur många människor står ej emellan Gud och mig!"

Abbén: Det vill säga att ni, för att kunna fritt förkasta underverken, ej godkänner de bevis som åsyna vittnen erbjuder, det enda sätt på vilka de kan styrkas. Men hur tänker ni er saken? Om ni ej sätter tro till annat än det som ni sett med egna ögon, varthän kommer ni väl då? Hur mycket finns ej som ni endast kan känna genom andras vittnesbörd och intyg, och på vars verklighet vi likväl ej i ringaste mån tvivlar. Vilka andra bevis äger ni väl på Amerikas tillvaro, eller på sannfärdigheten av Alexanders historia? Har ni väl någonsin betvivlat det ena eller andra? Tro blott på Jesu Kristi uppståndelse alldeles så, som ni tror på Amerikas eller Alexanders tillvaro, och jag ska vara nöjd. Antag att i detta nu en verklig profet uppstod, som offentligen och överallt här i landet gjorde det ena underverket efter det andra; skulle ni väl vilja påstå, att för honom funnes intet sätt, på vilket han fullt övertygande kunde bevisa och bestyrka att underverken verkligen blivit gjorda, och sålunda de tvivel besegras och undanröjas, som möjligen kunde uppstå hos andra nationer eller kommande släkten, som ej med egna ögon sett dessa underverk? Låt oss tala uppriktigt. Egentligen gäller era tvivel långt mindre bevisen för att underverken blivit gjorda, än möjligheten av att underverk kunnat göras. Om ni ej hade varit intagen av den förut fattade meningen, att ett underverk i sig själv är omöjligt, så skulle ni snart nog finna att det verkligen gives vittnesbörd som är tillfyllestgörande för bevisandet av att underverk blivit gjorda, och att så beskaffade vittnesbörd kan åberopas även för de underverk som beskrivs i evangelium.

Lassalle: Jag kan ej hjälpa det; men underverken har alltid stött mig för huvudet och syns mig omöjliga. Jag finner dem under deras värdighet, som man tillskriver dem. Den naturens härliga ordning som underverket berömmer sig av att rubba, är just det vari Guds storhet som bäst uppenbarar sig och som utgör hans ära. Icke kan han upphöja ett av sina verk utan att skada ett annat.

Abbén: Om det verkligen förhöll sig så, att den fysiska världsordningen vore den skönaste av Guds skapelser, så kan jag ej fatta varför hans ära skulle lida av att denna ordning för ett ögonblick rubbades. Denna rubbning skulle ej endast i ett klarare ljus framställa skapelsens vanliga, harmoniska ordning, utan man skulle även däri finna ett osvikligt bevis på att Gud är världarnas Skapare och Herre. Det är inte fråga om det skapades ära, utan om Skaparens. Och vad skulle ni väl säga, om en tid komme, då himlar och jord blev brinnande och förtärdes med allt vad i dem finns, för att lämna rum åt nya himlar och en ny jord. En sådan tid skall komma, och ni kan vara fullkomligt övertygad, att detta under över alla under ej ens i ringaste mån skall träda Guds ära för när. Ett stort misstag är det likväl, att anse denna fysiska värld vara det härligaste av hans verk. Det härligaste av Guds verk är andens värld, den översinnliga världen. Säkerligen instämmer även ni i denna Pascals sköna tanke: "Alla kroppar, firmamentet, stjärnorna, jorden och den vida omätliga rymden gå på intet sätt upp emot andens värld; ty anden känner och genomtränger dem alla, men dessa intet." Den fysiska världens högsta ära är, att den återger och ställer inom vår synkrets den översinnliga världens under, av vilka den är liksom en bild och ett återsken: "himlarna förkunna Guds ära, och all dess här hans makts under." Likaså är ett träd som växer, och som sätter blad och frukt, bilden av ett sinne som, tillväxande i den gudomliga sanningen, utvecklar sig och tilltar i upplysning och goda gärningar. Sett från denna sida kan måhända en jämförelse understundom ha skäl för sig; ty samma hand har skapat båda världarna, och man igenfinner överallt samma plan. Sedermera kan det ingå i Guds avsikter att mer eller mindre förändra den naturliga ordningen, för att upprätthålla eller återställa den andliga. Sådant är ändamålet med underverken. De är liksom en öppning i denna världens himmel, genom vilken vi kan se den himmel som är därovanför.

Lassalle: Ni har ett ständigt förråd av träffande liknelser, och den behagligaste vältalighet står er alltid till buds, herr Abbé; men tillåt mig att framställa ett skäl som, ensamt för sig, ger mig anledning att uppträda mot den kristna religionen. Det är att den ej är känd och bekänd av alla människor. Man påstår och förutsäger visserligen, att den en gång skall komma att hyllas och bekännas av alla folkslag, även de minst civiliserade, och betäcka hela jorden; dessa förutsägelser kostar ingenting. Men emellertid lät den tusentals år förflyta innan den gjorde sitt inträde i världen, och om än den nu funnits här i artonhundra år, så har den dock knappt blivit omfattad av fjärdedelen av människosläktet. Hur många människor har ej dött, hur många familjer och folkslag har ej försvunnit utan att ha hört talas om den! Är det väl troligt att en uppenbarelse, som det är ovillkorligen nödvändigt att känna för att bli salig, inte skulle ha blivit satt inom området för mänsklighetens, eller rättare sagt människornas fattningsförmåga! Hur! solen lyser alltsedan världens första dag, eller om vi hellre så vill, dess fjärde; och uppenbarelsens ljus, som väl ändå är av långt högre betydelse, är dolt för det stora flertalet av människor!

Abbén: Ni uppställer här, min vän, ett inkast långt viktigare än något av de föregående; likväl drabbar det ej religionen ensamt. Det hör till Guds plan och avsikter. Solens ljus uppgår på en gång över hela världen, emedan detta är någonting som människan i lekamligt avseende ej kan vara förutan. Men när det rör intellektuella och andliga fördelar, vilka det tillkommer människan att åtminstone till någon del arbeta sig till, så se vi överallt, att Gud tillåter henne och vill att hon skall vara "hans medarbetare", enligt ett av den heliga Skrifts uttryck. Varken civilisationens eller vetenskapernas och konsternas ljus har med ens eller på en gång uppgått för människosläktet. Allt detta har kommit så småningom, genom människans medverkan och genom århundradens ansträngningar och arbete. Vi bör ej knota däröver; det är en hedersbevisning som Gud gör människans andliga krafter och frihet, då han i viss mån låter henne delta i hans arbete. Varför skulle det väcka vår förundran, att han i avseende på religionen följt samma ordning som vi ser honom följa i allt annat?

Lassalle: Det är en stor åtskillnad. Ty okunnighet i de saker som ni nyss nämnt har ingen inverkan på den eviga saligheten; då däremot okunnighet i religionens grundsanningar är ett oövervinnerligt hinder enligt ert påstående; och alla dessa olyckliga hedningar är således för alltid förlorade, därför att de ej tror på denne Jesus Kristus, om vilken de likväl aldrig hört ett enda ord.

Abbén: Nej, låt oss ej gå till överdrift. Evangelium säger alldeles icke detta, och kyrkan ej heller. "Gud skall döma människorna med rättvisa", och ingen kommer att straffas för okunnighet i sådant, som han ej fått lära känna. Om hedningen är fördömd, så är han detta, ej därför att han icke trodde evangelium, utan därför att han syndat mot det naturliga ljus som aldrig saknas hos någon människa. Det är därför som Paulus i första kapitlet av Romarbrevet betager hedningarna all ursäkt.

Det kan emellertid ej nekas, jag återupprepar det, att besvarandet av denna fråga är förbundet med många svårigheter, och jag får ej berömma mig av att kunna giva er en nöjaktig förklaring i denna punkt. Men likväl påstår jag bestämt, att ni icke har någon den ringaste anledning att därför uppträda mot den kristna religionen. I annat fall blir ni själv bedragen i avseende på den ställning som Gud innehar; och måhända jag också. Se där allt. Men synes det er då så omöjligt, att Gud kan ha skäl och avsikter som vi ej kan fatta, och skulle han vara förhindrad att göra något, som han ej först underställt sina skapade varelsers godkännande, och dessa varelser så syndfulla och behäftade med fel som människan? Om ni så häftigt uppträder mot uppenbarelsens jämnt fortskridande gång, så är det ej mer än skäligt att ni anvisar en annan sådan. Medgiv för ett ögonblick att en uppenbarelse verkligen finns. Hur skulle ni bete er för att på en gång göra den känd över hela världen, med mindre ni gjorde ännu besynnerligare underverk, och dessa till ojämförligt större antal än de som omtalas i evangelium? Detta är ej allt. Ni vill att uppenbarelsen skulle befinna sig inom, ej endast människosläktets, utan varje särskild människas fattningsområde; och häri är ni konsekvent, ty skälen för båda dessa påståenden är desamma. Nåväl! Antag, att den gudomliga uppenbarelsen. på något sätt som nu ej är för mig klart, idag blir känd i alla världens särskilda delar; skulle det ej kunna hända, att kommande släkten förkasta densamma, i likhet med så många av Asiens folkslag, som har avfallit från den kristna läran och övergått till muhammedanismen? Vad vore då att göra? För att vara rättvis måste man ju, enligt era åsikter, åter börja med hela raden av underverk, eller också hade man ju ingenstans kommit. Ni skulle vilja övertäcka jorden med underverk, som ni måste förnya under var femte eller sjätte generation, och ni uppträder ändå som motståndare till underverken; vilken motsägelse!

Lassalle: Jag skulle ganska lätt kunna undvika att göra mig förfallen till motsägelser, i det jag alldeles icke gör några underverk, och ej tror på någon uppenbarelse. Men jag går in på er antagna sats. Om det hade funnits en tid, då alla människor hade kunnat känna den gudomliga uppenbarelsen, men slutligen förkastat densamma, så hade man kunnat lägga, om ej varje individ, så åtminstone människosläktet denna okunnighet till last. Svårigheten skulle därmed visserligen ej vara undanröjd, men den skulle likväl ha haft en helt annan karaktär än nu, då det är Gud själv och ej människan som är orsaken till att frälsningens väg är okänd för tre fjärdedelar av människosläktet.

Abbén: Och vad skulle ni väl säga om en sådan tid verkligen hade funnits?

Lassalle: Hur så, vad menar ni?

Abbén: Det har funnits en tid, då det endast berodde på människan själv, huruvida alla jordens folk skulle mottagit, jag säger ej evangelium, men den del av uppenbarelsen som var given de gamla patriarkerna, och som var tillräcklig för deras frälsning. Det har funnits en tidpunkt, då det berodde ensamt på människan att alla människor hade blivit frälsade.

Lassalle: Förklara er, herr Abbé; när var detta?

Abbén: Strax efter det Adam hade syndat, och innan han ännu hade några barn, gav Gud honom det första nådeslöftet (1 Mos. 3:15), som för den i synd fallna människan tillkännagav ankomsten av en Messias, genom vilken hon kunde bli frälsad, för så vitt hon trodde på honom, alldeles såsom vi kan bli det genom tron på den redan komne Messias. Abel trodde, och blev frälsad. Detsamma som Abel gjorde, hade också Kain kunnat göra; bådas deras barn hade även kunnat gjort det, dessas barn efter dem, och så alltigenom. Omöjligt vore att följa denna hypotes som, genomförd, hade ändrat hela ordningen av Guds uppenbarelser. Men vad Gud beträffar fanns intet hinder för att nådelöftet, kungjort i världen strax efter syndafallet, skulle ha kunnat vinna gehör överallt dit synden sträckt sig. Att nu detta ej inträffat, därtill är ingen annan än människan själv skuld; detta är vad ni själv nyss satte i fråga.

Lucile: Hur märkvärdigt är ej detta! Det är en ljusstråle i tvivlets mörker?

Lassalle: Stävja din entusiasm, min vän; den är den dålig ledsagare då man söker sanningen. Jag medger emellertid att herr Abbén uppställt sådana motskäl som jag ännu aldrig hört, och vilka ger mig att tänka på. Men ni sade nyss, att ni i vederläggandet av mitt sista inkast fann en verklig svårighet, och på vilket ni ej tilltror er att giva mig en nöjaktig förklaring. Jag värderar uppriktigheten i detta svar; men om ock min motståndare vinner i omdöme genom denna bekännelse, så månne ej saken förlorar på den? Om religionen i denna punkt är behäftad med en outforsklig dunkelhet, så kan detsamma vara händelsen med många andra; och om man också antar att denna sistnämnda blivit förklarad genom era upplysningar, så finns måhända många andra som ej kan bli det. Jag finner för min del mycket som är oförklarligt. Det finns frågor på vilka jag tvivlar att ni ska kunna finna ett svar som förmår fullständigt tillfredsställa mig.

Abbén: Det tror jag också.

Lucile: Ni tror det!

Abbén: Ja, min fru, och denna bekännelse är för mig i intet avseende påkostande. Ni skulle kunna göra mig sådana frågor om Guds evighet och oändlighet, om Kristi mandomsanammelse, om nåden, om det eviga plågorummet och om ännu många andra saker i den kristna läran, på vilka jag helt öppet skulle svara: jag vet det ej. Allt detta är dunkelt, ja olösligt om ni så vill; men därför behöver man alldeles icke tvivla därpå.

Lassalle: Det är då visst att det är första gången som jag hört uppenbarelsen försvaras på detta sätt. Vad tänker ni då själv därom?

Abbén: Se här! En sak kan vara så bevisad, att man ej tvivlar på densamma, och ändå kan misstankar uppstå som man ej kan förklara. Att veta är ett; i grund förstå ett annat. Vi kan veta, jag säger, med full visshet veta en sak, och ändå uppstår ofta ett hur eller ett varför, vars orsak vi ej förmår utreda. Sådana exempel har man till överflöd i alla grenar av det mänskliga vetandet. För att nu hålla oss till naturen, så vet vi att ett sädeskorn, nedlagt i jordens sköte, gror, utvecklar sig och frambringar ett ax; men om någon skulle fråga er hur detta går till, skulle ni väl kunna svara på det? Föreställ er en person som ej hade det ringaste begrepp om plantornas alstringssätt, och som för första gången hörde er tala därom; hur många invändningar, hur många inkast skulle han ej göra, och hur obegripligt skulle det ej förkomma honom! Men på allt detta måste nu underkasta er att svara: jag vet det ej; och likväl tvivlar ni ej ett ögonblick på, att icke axet frambringas av sädeskornet. Icke bör för er, mer än för mig, svårigheten att fatta vara en anledning till tvivel. I filosofien heter det: Jag vill att min arm skall höja sig, och den gör det; det okroppsliga, viljan, meddelar rörelseförmåga åt det kroppsliga, armen; hur? - vem vet det? Jag begriper det ej, men tvivlar dock icke. Själva de matematiska vetenskaperna erbjuder en mängd exempel, som ni känner bättre än jag. Ni kan bevisa att en rät linje ständigt nalkas en hyperbol, utan att någonsin kunna råka den. Ni bevisar även att en ändlig kvantitet är delbar i oändlighet, vilket förutsätter att den är sammansatt av ett oändligt antal delar. Vem kan fatta orsaken härtill? men vem tvivlar väl därpå? Nå väl! min vän, det som nu stundligen händer inom vetenskapernas område, varför skulle det ej få äga tillämplighet även på religionen, som ändå står högre än allt annat! Vi bråkar ej vår hjärna med det otacksamma försöket att utforska hur brodden utvecklar sig ur sädeskornet, men det förvånar oss att vi ej kan utforska Guds väsende! Jag kan vara överbevisad om att den kristna religionen kommer från Gud, utan att kunna inse skälen varför han ännu ej låtit alla människor komma i åtnjutande av välsignelsen att känna densamma. Jag kan vara övertygad om att Jesus Kristus är Gud och människa i samma person, utan att därför begripa hur hos Honom den gudomliga naturen var förenad med den mänskliga. Jag kan vara fullt viss på att eviga kval och plågor verkligen finns, utan att därför fullkomligen inse varför de är nödvändiga.

Som ni ser, min vän, framhåller jag för kristendomen inga andra bevis än dem ni framhåller för naturreligionen. Denna senare har också sina hemligheter; dessa gör likväl er tro på densamma ej vacklande. För att nu ej undersöka mer än en enda, så kan ni ej neka, att det onda verkligen finns i världen, ty ni ser det med era egna ögon; vill ni åtaga er att förklara hur det kommit in hit? Detta är av allt outforskligt på samma gång det som tydligast bevisar sin tillvaro, och det som är omöjligast att genomtränga; och förnuftet, som är besvärat av att påtagligen nödgas medgiva sig ej ha annan utväg än att helt enkelt tro detta, anstår det illa att göra så många svårigheter vid allt det andra. Ja, min vän, religionen har mycket som övergår mitt förstånd. Men detta varken oroar eller förundrar mig; jag finner det helt naturligt. Jag begriper att jag alldeles ingenting begriper. Svårigheter finns överallt. De är också nödvändiga, ej endast för oss människor, utan i mer eller mindre grad även för allt skapat. En skapelse för vilken intet vore ofattligt och obegripligt skulle äga samma förmåga som Gud, ja, vara Gud själv; detta vore att vända upp och ned på förhållandet mellan Gud och människan. För den som, stående uppe på själva solen, betraktar de av solen upplysta föremålen, skulle det ej finnas några skuggor; men för oss som vistas på jorden måste sådana oundvikligen finnas. Av samma skäl skulle det för den som ställd i jämnbredd med Gud, medelpunkten och den livgivande principen för hela skapelsen, betraktade sakerna ej förefinnas några svårigheter, någon dunkelhet, utan varje sak skulle kunna ses och utforskas, ej blott i och för sig utan även i sitt rätta sammanhang med alla andra; men för oss som ej befinns ställda vid alla världars medelpunkt och ursprung, ja för ett skapat ting vilket det än må vara, måste det finnas och kommer alltid att finnas ogenomträngliga svårigheter och mörker; detta är en lag i vår natur. Det är därför ej tillbörligt att söka uppställa ett religionssystem, som vore helt och hållet befriat från all dunkelhet och ofattlighet. Man skall aldrig finna något sådant; det finns ej till för oss, och, jag vågar säga, ej en gång för själva änglarna. Vi måste nöja oss med att omfatta det som, ägande för sig de bästa bevisen, ställer i vår väg de minsta och lättast övervunna svårigheterna. Lägg därför väl märke till detta, min käre vän. Den kristna trosläran har svårigheter, det är sant; men den har likväl ojämförligt färre sådana än otron, och blotta förnuftet skulle kunna göra mig till kristen, eftersom jag för att förkasta evangelium måste göra mig skyldig till en lättrogenhet som jag ej känner mig mäktig.

Lassalle: Aha! Se där någonting nytt! av oss två är det således jag som är den lättrogne?

Abbén: Ja, min vän, det är ni.

Lassalle: Men man löper dock ingen fara i detta avseende då man, såsom nu jag, ej tror någonting.

Abben: Ganska rätt, försåvitt man kunde underlåta att tro något, men man måste alltid ha något att tro på. Ty om Bibeln ej är av Gud, så är den av människor, inte sant? Bibeln är av Gud, se där min tro; Bibeln är av människor, se där er. Alltså, jag påstår att er troslära är behäftad med mycket flera och större svårigheter än min; eller, för att blotta min innersta tanke, jag påstår att om min troslära har svårigheter, så har er oövervinnerliga omöjligheter; och att om jag, för att tro det jag tror, måste böja mig ned i stoftet inför Gud, vilket jag gör utan blygsel, så måste ni, för att tro det ni tror, vederlägga allt vad av iakttagelser, erfarenhet och historia finns klart och tydligt.

Lassalle: I sanning, herr Abbé, är jag icke nyfiken att få se detta.

Lucile: Jag är det ej mindre, min vän; men ni måste lämna herr Abbén någon ro. Avbryt nu ert samtal för en stund; efter middagen kan ni ju fortsätta.

Lassalle: Nåväl! Måtte blott ej mina inkast göra er ledsen eller modfälld. Herr Abbé! Jag släpper er ej förr än ni givit mig de förklaringar ni lovat. Ni måste bevisa att jag är lättrognare än en troende.

Abbén: Var lugn, Mina bevis ligger mig nära till hands, och jag tror mig kunna tillfredsställande förklara mina påståenden.